Under 1940 till 1960-talets början så förekom det två sätt att skörda sin tobak. Vilket sätt man än valde så inträffade detta alltid i slutet av augusti. Det ena var att man skördade blad för blad från plantan. Ett arbete som var mycket tidskrävande och väderberoende.

Det andra sättet var att man skar, klippte eller högg av plantan så nära marken som möjligt. Jag tänkte att det är lämpligt att dela upp metoderna (som än idag är de sätt man skördar sin tobak på). 

Då man skördade sin tobak blad för blad var det mycket viktigt att bladet var helt moget och det märkte man om bladet släppte stammen med ett knäpp (eller knix). 

Det skördade bladen staplades dom i små högar på marken (för att underlätta senare arbete sorterades dom efter storlek och kvalité) där de fick ligga och vissna lite. Medan bladen låg där fick man vända högarna så att bladen fick luftas en till två gånger om dagen (för att förhindra röta och att bladen brände ihop). Där efter forslades den till en uppsamlingsplats.

Där man skar en skåra på ett par decimeter några centimeter från stjälkändan längs mittnerven på varje blad. Där efter trädde man bladen på "tobaksspett"(en stör/käpp) som var runt 1,5-2 m lång. Följde man dessa råd så rymde varje "tobaksspett" mellan 60 och 80 blad.

Bladen hängdes ovansidamot ovansida och undersida mot undersida så att dom inte klibbade samman och stängde in fukten mellan bladen. Där efter hängde man upp tobaksspetten så att luften kunde cirkulera medan bladen fick soltorka. Denna process beräknades ta mellan 8 till 14 dagar. Efter som att vädret här i Sverige sällan eller aldrig håller uppe så länge så förberedde man så att det gick fort och så smidigt som möjligt att täcka över tobaken.

Efter denna process så hängdes tobaken antingen in i tobakslador eller som de flesta små odlare, upp under taket på sin vind. Därför sa man att tobaken i det här stadiet var "Takmogen". Efter som mögel lätt bildades när luften inte cirkulerade så var luftning viktigt. Men det kunde bara ske när det var tort och soligt väder. Torkade man sin tobak på detta sätt så beräknades den vara färdig torkad först i mitten av Oktober. Efter som att tobaken i det här stadiet är mycket torr så var man tvungen att välja en dag som hade relativt hög luftfuktighet annars gick det nämligen knappt att röra vid tobaken utan att den brast eller gick sönder.

Medan man nu plockade ner tobaken så sorterades den åter efter kvalité för att buntas ihop med likvärdig tobak. Om inte detta gjordes eller om man slarvade med detta så klassificerades tobaken ner till en nivå lägre än det sämsta bladet som hittades i bunten.

När man skördade hela plantorna (med bladen kvar på stjälken) var rådet att göra detta på morgonen alternativt sidigt på förmiddagen. Detta efter som att tobaken blev bäst om den fick stå på snittytan och  slokna lite innan den samlades ihop  och spetsades på ribbor med måtten 130 X

4 X I,3 cm ungefär 20 cm från plantans nedre ända. Följdes dessa mått så rymde varje ribba 7 -9 plantor vilket var mycket bra att veta för att man så lätt och smidigt skulle kunna planera sin odling redan från starten på säsongen.

Tobaks ladorna var nämligen oftast byggda för att fyllas på en enda dag. Det fanns nämligen inte verken tid eller resurser till fler skördar. Däremot så byggdes många lador så att tobaken hängdes i 6 våningar.

De första (och vanligaste) torkladorna eldades med öppen eld direkt på marken. Detta gjorde att den nedersta raden tobak inte kunde hängas närmre marken än 1,5 meter(vanligtvis försökte man ha topparna närmre 2 meter över mark). Röken fick sedan sprida sig i ladan. 

De första dagarna var det viktigt att tobaken torkades sakta och därför försökte man hålla en jämn temperatur på 25-27°C samtidigt som fuktigheten skulle vara så nära 90% som möjligt. Allt efter som torknings processen fortskred så höjde man temperaturen samtidigt som man sänkte fuktigheten. Denna process beräknades ta 10-14 dagar (vilket nästan omöjliggjorde att fler än en skörd kunde torkas).

I mitten av 1950-talet blev det allt vanligare att man byggde torklador som eldades från utsidan istället för på golvet. Dessa lador värmdes upp genom att rökgaserna leddes in och fick cirkulera i stora rörsystem. Nackdelen med dessa var främst den att man inte kom upp i samma temperatur som i de äldre primitiva ladorna. Men i stället fick tobaken en vackrare och jämnare färg och dessutom behövde man inte oroa sig för att ladan och all tobak brann upp. Men framför allt så behövdes inte dessa lador eldas med Ekved utan tillgången kunde i större utsträckning avgöra valet av ved.

När denna process var färdig så plockade man bladen och sorterade på samma sätt som den takmognade tobaken