Visby Tobaksspinneri:

En myt om Spinneriet:

Visby Tobaksspinneri:

Den 12 Juli 1741 beviljades några av Visbys handelsmän att gemensamt starta ett Tobaksspinneri i den medeltida byggnaden på Strandgatan 20 i Visby innerstad. Den byggnaden har under årens lopp haft många namn men är idag känd under namnet klematrishus eller Clematrishus efter den växt som prytt hela främre delen av huset(tyvärr frös denna Klematris ihjäl under den ovanligt hårda vintern 1940). 

De första delägarna (Huvudmännen)för det här Spinneriet var således: Rådmannen och senare även borgmästaren Anthon Bllmering, Rådmannen Mathias Lythberg, Hans Anthon Bull och Gustaf Börjesson med  handlaren och rådmannen Erich Bähr och den tillförårdnade borgmästaren Carl Hindrie Lange.

 -Rättigheterna att driva spinneriet fördes redan den 16 januari 1747 över till Carl Hindrie Lange, dennes svåger, rådmannen och överdykerikommissarien Lars Fåhraeus, handlanden Johan "rike" Lythberg (som var son till Mathias Lythberg) och Jürgen Henrich Donner (som var svärson till Mathias Lythberg och således svåger till Johan "Rike" Lythberg) Samma år ansökte borgmästare Lange hos kommerskollegium, att en tobaksplantör från manufakturverket i Alingsås skulle sändas för att undersöka möjligheterna för tobaksodling i och omkring Visby. Landshövdingen Jacob von Hökerstedt hade visserligen så sent som året innan spinneriet i visby togs i bruk tidigare låtit utföra odlingsförsök i blandannat Roma och de kringliggande orterna som borde lämpa sig bäst. 

Utvärderingen av dessa odlingar visade på att bladen förvisso blev stora och fina men att odlingarna inte riktigt var till så stor belåtenhet att det var lönt att bönderna  i det läget gick över från den ordinarie odlingen till tobaksodling. Men att man i bland annat Visby börjat eller skulle påbörja odlingar på de mer lämpade ställena (Du som läser detta bör känna till att man först dikadeur merparten av Gotlands myrar på 1850-talet så att terängen och miljön på ön skillde sig ordentligt ifrån dagens Gotland). 

•Borgmästare Lange anhöll om ett anslag på 300 dlr kmt (daler kopparmynt) till den som tog sig an uppdraget. 
Pengar som var tänkt att ombesörja såväl plantören och hans hustru och täcka alla utgifter som själva odlingen skulle kosta. Skulle försöken slå väl ut skulle samma summa betalas ut åren därpå. Men om försöken inte slog väl ut så skulle inga fler utbetalningar eller odlingar utföras. 
Löftet löd att denna betalning skulle efterföljas med hela 600 dlr kmt efter det att odlingarna genomförts. 
Skulle resultatet bli gott skulle planteraren vara berädd att upprepa odlingarna åren där på under samma förutsättningar. 
Men vädret var så ogynnsamt att detta inte upprepades igen. 
Enligt Fabriksberättelsen 1759 som  beskriver de sina provodlingarna på följande sätt: 
”efter några års försök samt därvid årligen tagen skade äro tobaksplantagerna 
härvid staden alldeles nedlagda med undantag av i trädgårdar och tomter”. 
Är 1762 ägdes rättigheterna att driva spinneriet fortsatt av Lange, Fåhraeus, Lythberg men även av Jürgen Henrich's änka 
Margareta Donner, f. Lythberg, som för övrigt var dotter till Mathias Lythberg som var med och startade upp tobaksspinneriet. 
Troligen är det Johan "rike" Lythberg som beskriver sin syster Margareta Donner med följande ord: 
"en synnerligen duglig och affärsbegåvad kvinna, som övertagit mannens handelsrörörelse och Manufakturen". 
Margaretha Donners såg till att utöka tobaksfabriken samtidigt som hon fick hyfsad inkomst från den egna tobaken som troligtvis mest sköttes av hennes bror Matthias Lynthberg som var bosatt på Hallfreda där Margaretha Donner enligt uppgift skall ha startat upp ett tobaksspinneri. Efter som att den Gotländska tobaken ansågs vara av så dålig kvalité att den inte ens gick att byta mot lättare tjänster ska  en bokhållare på spinneriet (arbetare på tobaksfabriken oklart om denna arbetade i Hallfreda eller Visby) ha föreslagit att man skulle  spinna både den inhämska tobaken och den Holländska tobaken, packetera den och låta exportera den till Holland för att redan med första skutan låta den gå tillbaka till Gotland. På så sätt fick även den inhämska tobaken en tullstämpel och blev då accepterad hos Gotlänningarna som förstklassig tuggtobak som både kunde bytas mot tjänster eller säljas. 
Tyvärr medför detta att även om man hittar dokument om importerade tobaksprodukter så är det inte självklart att tobaken på riktigt är importerad från Holland utan den kan rent teoretiskt vara Gotländsk tobak som inte ens lämnat skeppet när det la till i Holland för att hämta andra varor. 
Man ska vara medveten om att Margaretha Donner inte satsade allt på tobak och handel med tobak utan hon ägde även flera kalkugnar och bröt kalksten som användes både när hon lät bygga nya kalkugnar och exporterades till andra länder. Dessutom ägde hon som mest 20 egna skepp som under många år utgjorde  landets tredje största flotta. Även om skepp på den här tiden ofta förliste eller sjönk i stormar så byttes dom ut i rask takt. Men flottan övergick aldrig 20. Som om inte detta vore nog så drev hon dessutom ett såpdjuteri  och såg till att dessa fungerade på bästa tänkbara sätt men tobaken spelade även här en bra roll då Margaretha gärna bytte exempelvis talg som sedan användes för framställning av såpa som hon lät tillverka i sitt såpdjuteri och andra varor som behövdes mot blandannat tuggtobak och andra tobaksvaror. 
Så att även om hon var en gigant innom främst handel så sägs det att hon inte var en snål Handelsman men däremot en hård och rättvis kvinna med ett stort kontrollbehov. 
Hon lät exempelvis sin son George Matthias Donner studera i Holland (hos de lärare som hon ansåg vara bäst) hon avbröt dock hans studier då hon ansåg att han var för oaktsam med pengar och såg istället till att han startade upp en egen rörelse i ljugarn på Gotland. 
Enligt Fabriksberättelsen från Manufekturen, Visby tobaksspinneri, upphörde man med tillverkningen 1770. På grund av bristande lönsamhet i kombernation med att Dahlberg som var spinneriets  "Mäster" misstänktes för tvegifte och flydde till okänd ort. Han ersattes snabbt av en gesellen Runn som dessvärre visade sig vara "sinnes svag" var på de anstälda spinnarna avskedades och portarna stängdes. 
1771 öppnade man dock åter spinneriet men lönsamheten var svår att uppnå då Spinneriet bara kunde vara i drift de dagar som Runn's hälsotillstånd var gott nog. 
Detta gjorde att dokumentation för 1772 saknas (fabrikens öppettider var för dåliga för att det skulle löna sig). Men 1773 noterades C-H Lange och L Fåhareus som huvudägare och dessa hittade en skicklig tobaksspinnar mästare vid namn Lars Sjöberg i Lund som satte fart på Spinneriet igen med hjälp av ett parti tobak som han förde med sig från den studie och handelsresa till Amsterdam han precis slutförde när han kom till Visby. 
Kort där efter insåg  Margareta Donner  att hon inte hade lång tid kvar att leva och först då valde hon att släppa in sina båda söner i sin rörelse. 
1774 Dog Margareta Donner av sin obotliga lungsot varpå hennes firma delades upp på hennes söner under namnet 'G.M. & J.N. Donner' Georg Mathias Donner blev chef för verksamheten i Visby där han blandannat ledde familjens handelsbod samtidigt som han fortsatte att utveckla visby tobaksspinneri  som han nu blivit delägare av. 
Dessutom så var läget spännt mellan G.M och J.N Donner och det sägs att det enda de två bröderna hade ihop var att de delade privilegiet och nyttjande rätten till handel och således även delade kvalitetsstämpel. 
G.M Donner  lät även anlägga 'Kattunstryckeri och såpsjuderi' vid kopparsvik, en ny segelfabrik och ett skeppsvarv inne i visby. 
1755 avled troligen hans morbror Matthias Lynthberg (jag har dock inte funnit hans döds år någonstans). Jag måste nästan berätta att min historia tyvärr skiljer sig från många källor på denna punkt då dom hävdar att Margaretha Donner köpte Hallfreda. Men saken är den att jag inte funnit några dokument som styrker ett eventuellt köp, att Margareta Donner däremot varit på Hallfreda titt som tätt de sista åren i sitt liv är inte så svårt att förstå när man vet att Spinneriet i Visby inte sköttes på ett sätt som garanterade produktion. Däremot så står Matthias Lynthberg som ägare tills dess att  G.M Donner 1755 övertog hela verksamheten i Follingbo och flyttade in på 'Hallfreda herrgård' (osäker på att det heter herrgård). Där han kort efter lät uppföra en ny mangårdsbyggnad. 
G.M Donner köpte mer mark och gårdar främst i Barlingbo var av Stava gård troligen var hans största kap. 
1777 Drabbades Spinneriet i Visby åter av ett gigantiskt bakslag på grund av att skepparen Johan Petter Wiman omkom när hans skepp gick under när det var påväg till Holland. Detta medförde att endast ett litet parti Holländska blad kom till Spinneriet detta år. Detta parti räckte endast till ett litet parti rulltobak. 
Efter en tids stillestånd anmälde nya intressenter intresse för den nedlagda tobaksfabriken och tittade därmed på den befintliga utrustningen och innan året var över så var nya diriktörer utsedda och nya tobaksblad köpptes in. 
Redan i slutet av 1778 var fabriken åter ibruk med Jacob Neuman som huvudman. 
Dessvärre så verkade både Neuman och övriga inblandade helt sakna så väl kunskap och erförenheter av tobaksberedning. 
Redan 1781 utfördes en kontroll hosvspinneriet efter att folk klagat på tobaken som som anklagades för att vara obrukbar. När kontrollen utfördes fann man inte ett enda  tobaksblad av Holländsk art i spinneriet trotts att det på pappret var just Holländsk tobak man av tradition sa sig handla med. 
Däremot fann man Tyska blad av mycket dålig kvalitet och inhämska tobaktobaksblad och stjälkar som bedömndes ha obefintlig kvalitet och inte ens var färdig torkade. 
Efter att detta uppdagades skrevs tobaksspinneriet åter över på ett par kända herrar nämligen: 
Lars Fåhraeus, nu mer ihop med sin son skepps klareraren(skeppsbesörjaren) Olof Fåhraeus och G.M Donner och hans bror J.N Donner som båda fortfarande drev det högt ansedda handelshuset G.M & J.M Donner's (som nu mer kallas Donnerska huset och ligger beläget precis innanför muren över Almedalen). 
1786 avled Lars Fåhraeus och sonen över tog därmed även Lars del i Spinneriet. 
1788 överlät även bröderna Donner sin del i spinneriet till Olof Fåhraeus. 
1796 skrev Olof Fåhraeus över Tobaksspinneriet på firman Dubbe & Comp som drevs av Gotlands då förnämaste man 
Över dykeri kommissarien (den person som ansvarade för bergningsarbetet när skepp och båtar förliste) och Assessorn (färdig utbildad domare som för tillfället saknar tjänst) Jacob Dubbe och hans svåger skeppsredaren (Drift ansvarig för skeppen) Axel Hägg. 
1800 drog sig G.M Donner tillbaka och sålde sin andel i 'G.M & J.N Donner' till brodern J.N Donner. Som fortsatte driva handelsbolaget även om G.M Donner vid sin vigsel skrivit över en del av företaget på sin fru Margaretha Elisabeth som i och med makens försäljning blev en mer uppmärksammad delägare. 
1801 delades Privilegiet att driva Visby tobaksspinneri av: G.M & J.N Donner, Dubbe & Comp, Timoteus Segerdahl, Olof Dahlman och J.N Münderman. Dahlman och Segerdahl  ägde redan från året dessför innan (1800) Privilegium att driva en Snus och Kardus fabrik i Visby så att denna flyttade nu in i Visby Tobaksspinneri och medförde att Spinneriet övergick till att bli en Tobaksfabrik. 
1808 dog G.M Donner men han hade redan 
J.N Donner och handelsbokhållaren N.J. Schwan. 
1809 (bara året efter) dog även Jacob Niclas Donner och N.J. Schwan tog då över bolaget ihop med änkan Margaretha Elisabeth (G.M Donners fru). I form av förmyndare till G.M Donner och Margaretha Elisabeth gemensamma barn. 
1811 upphörde kompanjonskapet mellan de olika parterna efter som att Donner, Segerdhal & Münderman fortsatte att på egen hand göra snus och Kardus medan Assorssor Jacob Dubbe istället fortsatte driva sitt bolag enligt den ursprungliga formen. 
1813 fick N.J Schwan  ensam kontroll över rörelsen efter som att dom då ingick äktenskap. En position han sedan behöll till sin död 1825. 
1827 nämns Tobaksspinneriets nya ägar konstitution vara: 
Per Gudmund Fahlsten, E Brandler och J Jacobsson. Den upphörde dock redan 1829 medan Jacob Dubbe åter fick Manufakturen 1834 då han ansökte om nytt privilegium som han även fick men han drev bara vidare den i obetydlig skala.