En helt vanlig måndag, börjar som vanligt med en kopp kaffe och tidsoptimist som jag på senare har blivit, fick jag dricka färdigt kaffet i bilen, som denna dag hade tid på verkstad i Tidaholm för service inför besiktning. Jag lämnade bilen och tog på min ryggsäck. Jag skulle nu ha några timmar på egen hand och hade planerat in badet men i väntan på att de skulle öppna vandrade jag mot Helidsberget.  Solen var på väg igenom morgondiset och det luktade vår ute. Det var en lugn och stilla morgon och jag njöt.  Det var ganska folktomt men mötte några som var på väg till jobbet, några som var på väg med barn till dagis och någon cyklist. Alla verkade njuta av morgonsolen lika mycket som jag.

Jag vandrar i mina egna tankar och lägger märke till att de flesta har ordnat och fint i sina trädgårdar. Det verkar som alla har krattat sina löv på hösten. Själv har jag de sista åren valt att köra över löven med gräsklipparen på hösten och spara lite till maskens vinterförråd. Sedan krattar jag vad som finns kvar när våren kommer. Mina tankar kretsar kring vilket som är bäst…

Jag får sällskap en bit av en koltrast som hoppar på marken. Det spritter av vår i den lilla kroppen. Han verkar glad och drivande i sin uppgift där han letar mask. Målmedveten tänker jag! En Nötskrika följer mig en bit högt upp i träden. Jag försöker fånga den på bild men det är som han retas med mig då han kliver bakom en gren varje gång jag trycker på avtryckaren.

Efter en och en halv timmas promenad styr jag mot badhuset. Jag är tidig och hinner med en kopp kaffe innan bassängen öppnar. Jag testar gymmet men Nej, det är inte min grej! Därefter hoppar jag… klättrar jag fint på stegen ner i vattnet och går helt in i känslan av medelhavet. Njuter för fullt och går in i meditativ simning där jag föreställer mig som en delfin i en stor delfinflock (undrar ifall någon mer kan föreställa sig mig som en delfin…) 55 minuters meditativ simning (så när som på lite ordväxling med andra i bassängen och då jag lyckas dra in vatten genom näsan. Anders Olsson sa inget om hur man skulle andas under simningen…) känns som kanske 10 minuters simning. Det är då som man verkligen förstår vad Einstein menade med tid som en illusion.

Väl i duschen, nöjd och mjuk i kroppen möter mina ögon ett par bruna leende ögon. Tjejen som står i duschen bredvid ser på mig och ler med hela sitt ansikte och gissa vad som händer… Jo, jag ler tillbaks med hela mitt ansikte. Vi börjar småprata och hon berättar att hon är 20 år och går på sär-gymnasiet.  Hon är på badet med klassen.  Hon ler hela tiden och samtidigt som hon tvagar sig och vattnet sköljer över hennes ansikte fortsätter hon – Några flickor i klassen fryser på vintern för att de är så magra men jag fryser inte säger hon och slår sig kärleksfullt på magen, samtidigt som hennes mungipor nu dras upp i det bredaste av leenden… hennes leende bruna ögon tindrar och hon fortsätter… det är allt bra att vara lite lagom rund… då fryser man inte så lätt. Man kan så klart inte äta pizza och annat onyttigt varje dag för då blir man för rund, nej man ska äta nyttig mat… Jag lyssnar med inlevelse, ler och håller helt med henne! Denna underbara människa fick mig att känna kärlek, hon lyfte min dag! En naturlig, sann glädjespridare. Här var inget påkostat artighetssyndrom. Tack du underbara själ!

Då jag kommer till omklädningsrummet, står en äldre dam och väntar på mitt skåp. Har du det skåpet frågar hon. Jag svarar ja på frågan,  hon fortsätter – Jag brukar ha det skåpet. Jag ser mig omkring och påtalar att det finns andra skåp som är lediga men damen har bestämt att hon vill ha det skåpet som jag har och hon beslutar sig för att vänta tills jag är klar.

På väg tillbaks mot verkstan funderar jag på de kontraster som jag möttes av på badet. På verkstan möter jag fler leende vänliga själar, den inre rösten säger nu till mig att agera svamp. Bilen var klar och det blev ännu en gång blanka papper på besiktningen, Tack! Till hösten får jag lov att vara lite mer noggrann då rosten nu börjar visa sig under och så klart, den grå Pantern (som borde varit rosa) är snart 10 år gammal och har rullat några mil.

Jag rullar vidare mot Hjo. Det är dags för kurs igen för några reumatiker. Idag blir gång nr 9 utav 11. Det har varit kul och inspirerande att få dela med mig utav den Mentala Träningens olika redskap till dessa människor som under lång tid levt med sina sjukdomar. Grädden på moset har varit de gånger som deltagarna påtalar att de känt av den goda effekten som träningen gett. Bilen rullar på samtidigt som jag låter tankar komma och gå… Plötsligt hörs ljud ifrån magen och jag inser att jag missat lunch (inget ovanligt för mig) Tur att jag har några morötter och tomater i väskan.

På plats går vi igenom dagens tema som handlar om positivt tänkande. Vi har en riktigt trevlig stund och som avslutning bjuder Tina oss alla på ett gott skratt. Vi kom in på ämnet djur, fler i gruppen har djur och Tina berättar att hon hade haft en katt som hette Person. För något år sedan dog katten och Tina blev mycket ledsen. Hon ringer till sin mor och gråter -mamma Person är död! – Vad säger du flicka är Göran Persson död? – Nej mamma, katten, annars hade jag väl inte varit såå ledsen. Tack Tina för ett gott skratt och vi räknar in dig bland glädjespridarna! Tinas historia var ett bra avslut på dagens tema och nästa gång går vi vidare med Livskvalitet och livsglädje.

Med endast morötter och tomater i magen så känns det lägligt för en tur till Hjos korvkiosk. Här finns Sveriges godaste mos . – En barnportion hälften av varje med kokt korv och räksallad Tack! Och en flaska enbärsdricka J

Medans jag ”mosar” i mig av nyttigheterna, dras mina tankar tillbaks till flickan i duschen. Det är så sant att det är de små sakerna som ger de stora förändringarna. Min dag avslutades med Årsmöte för Svenska blå stjärnan i Värsås Tingshus. Efter mötesförhandlingarna bjöds på sedvanlig smörgåstårta. Mätt, nöjd, glad och trött, kl är nu 23.00 och jag kommer snart att somna med bra känslor ifrån en upplyftande dag!// Ingela