kap 19-21

Kyoshiro Kap. 19 (av: Elea 8/12 - 08 kl. 20.56

Jag red snabbt ut ur skogen, för att läsa vad som stod på lappen. Pardonless, det kräket, mannen som jag trott var min far, hade lurat mig. Jag var rasande. Men nej. Jag var inte arg, för att få förlåtelse av herren, måsste man förlåta. jag hade förlåtit honom, jag var inte arg. Jag skulle inte heller bli det. Då skulle jag inte kunna uppnå någonting med detta liv. Vilket sedan skulle stunda i svåra val i livet efter detta. det var inte till gagn att bli arg. Det skulle inte käna mig. 

Jag såg skogsbrynet långt borta. Ljuset trägde genom det täta granverket, och den strålande solen smekte trädtopparna med sina långa armar. Jag höll in min häst, satt av och satte mig på en sten. Det här skulle bli lätt. det var itne svårt att spåra människor i detta land, snart kunde jag återvända till min borg, och utkräva hämnd. Jag väcklade upp lappen, där stod inget namn, bara tre stycken bokstäver.

C.O.K

vad skulle det betyda? vad menade pardonless? Var det initsialer? eller en kåd? Var det meningen att jag skulle förstå, eller var det bara ett lumpet trick för att få iväg mig från läntan i skogen? 

"Nej!" sa jag tysst för mig själv. "det måsste vara någonting."      Jag kunde lätt rida tillbaka till borgen. Det visste pardonless. Det var någonting mer. 

Jag drog upp yxan jag hade i bältet, lika bra att göra något vettigt när jag ändå inte befann mig i skogen längre. Snart  var det mörk. jag högg ned några ungaträd och några små granar. Jag rev av grankvistarna och med de smala seniga stammarna på ungträden byggde jag ett skydd för natten, lutandes mot en stor ek. Vad skulle jag göra nu? Vem var denna C.O.K? varför ville Pardonless se honom röjd ur vägen?

Morgonen därefter vaknade jag i gryningen. jag bestämde att jag skulle ge mig av mot öster. Mot den lilla byn Enrog. Bort från pardonless borg, bort från Angelica. men jag hade bestämt mig, jag kunde vänta. 

Efter ungefär två timmar hade jag tillryggalagt femtio fjärdingsväg. Det var en ganska stor bedrift, men nu kunde jag skymta Enrog som en svag silluhet vid horisonten. här var landet flackt och få träd såg jag. många timmars ritt låg framför mig, jag skulle vara framme i den lilla byn i kvällningen. men det var ingen brådska. jag kunde somsagt vänta...

Kap 20 Turo (Marika)  8/11 -08

 

- Herrn, vad ska vi göra med riddare Turo? Han har bara gjort skada och stört vårt arbete. Han försökte mörda dig herrn! – Du har alldeles rätt. Jag har planerat hanns straff. – Vadå herrn? Vakten viskade nästan. – Döden. Jag satt bara och lyssnade. Jag vet inte vad jag kände. Rädsla eller behagenhet. I min famn låg Angelica. Hon tyckte sig mot mitt bröst. Inga tårar inget blod. Så här har jag inte sett henne förut. Jag torkade hennes läppar. De var nersmetade med smink och lite blod. Pardonless kysser inte någon utan blod. Men inte var det mycket. – Får jag kyssa dig Angelica? Hon såg upp. Stirrade mig rakt i ögonen. Hon skakade på huvudet. – Jag kysser dig. Hon närmade sig. Hennes ögon var bedårade. Det var knappast en kyss snarare en puss. – Jag älskar dig Angelica, mer än något annat. – Du måste förstå att det inte funkar så. Jag bär på ett gift, har ingen aning om hur jag ska bli av med det och gubben där inne vill möda dig. Kärlek får inte platts här. Jag kollade bort. Mina ögon blev våta och en salt vattendroppe rann ner för min kind. Jag visste men ville inte veta. Jag ville men det var omöjligt. Dagen därefter minns jag inte. Jag delade inte längre håla med Angelica. Hon var bortta. Min ängel som ger mig ljus. Men även mycket mörker. Kärlek är smärtsamt men samtidigt underbart.  Jag fick gå ut på en gård runtomkrig stod det många män med spjut, svärd och lansar. I handen fick jag något som skulle likna ett trä spjut men var som en pinne. Det fanns publik också. Och där uppe satt Pardonless på en tron. Bredvid satt Angelica. Någon räknade till tre. Jag slängde trä spjutet mot pardonless. Miss. Ett spjut genom magen. Lägger mig på marken och domnarbort. Angelica. Min älskade Angelica jag väntar på dig i mitt nästa liv. Jag ska söka och kanske finna. Farväl min underbara Angelica.

Kyoshiro (av: elea 9/12 - 08 kl. 17.22

Jag lade varge detalj på minnet, jag skulle minnas allt. nu när jag äntligen skulle få det jag längtade efter. Även om detta inte var mitt stora mål, skulle jag få njuta åtminstonde ett tag. jag vandrade tysst genom natten. Jag tog upp luckten av veten som växte på åkrarne. Jag drog inn den salta doften från havet, och lyssnade till en ensam fiskmås skri.

"Herrn!" en kvinna gref tag i mitt ena byxben. "herrn." sa hon igen, hon krälade i dammet på grusvägen. 

"herrn, skänk en allmosa till en fattig dam." sade hon om igen och skrammlade medd en tennmugg där det låg några kopparmynt.           Jag skrattade och skakade henne av mig. Dethär skulle inte få förstöra njutningen. 

Jag klev in genom en av portarna av trä i den smala gränden. Mannen vid disken luktade sprit och rök. jag drog in alla lukter, och lade dom på minnet. Lukten av mörket trä, rök, sprit, spya och något annat svagare som kom från våningen uppifrån.

"Var hälsad min gode herre" sade mannen i disken. "Vilken sorts kvinna föredrar du? En stark, en snabb, en smidig?" sa han med skrovlig röst. "jag vill ha den som är vackrast." sa jag tysst.     " då går jag upp och talar med Rose." sa mannen i disken. "jag frågar om hon kan tänkas ta hand om dig, även om timmen är sen." 

jag satte mig ned i en gammal fallfärdig stol, och väntade. Egfter en stund kom han ned. "Dörren längst in i korridåren till höger." sa han "Det är dörren på vänster sida." jag gick upp för den knarrande trappan. svängde till höger och gick in genom dörren längst in till vänster. ett svagt ljusken kom från ett ljus längst in på en byrå. Rummet hade röda väggar, och i luften hängde en tunn rök. Det luktade damparfym, en bilig sort men värd att minnas, och något annat. något gammalt. 

Mitt i rummet stod en kvinna i en tunn sidenmorgonrock. Morgonrocken var genomskinlig, hon kunde lika gärna varit naken. hon skred sakta fram till mig. "Godkväll Raring." sa hon med klen släpig stämma. "Vad kan jag göra för dig?" jag tittade rakt in i hennes gröna ögon. En röd hårtest hängde ner och skymde dem. jag svepte bort den. "Jag vill att du också ska njuta" sa jag. "Tänk inte på mig, raring. Jag njuter om du blir tillfredställd. Jag sträckte fram ett guldmynt. Säkert mer pengar än hon sett i hela sitt liv. "men för dom pengarna skulle jag njuta dubbelt så mycket som ajg brukar" sa hon hest. och tog emot myntet. hon gick sakta bort till en koffert som stod i ett hörn.

från rummen berdvid kunde man höra ansträngda stönande från andra kvinnor, säkert inövade.                                                               Rose vände sig om, hon lät morgonrocken falla till golvet, och tittade på sig med intensiv grön blick. Jag ställde mig bakom henne, tog tag i henens armar och vred dem uppåt. jag drog fram en silverkniv och skar ett snitt i hennes ryggrad. hon skrek till av smärtan och skräcken över att inte kunna röra sina ben. jag lyssnade och njöt. Skriket smällte in bland de låtsade stönen och tjuten från de andra rummen, och ingen lade märke till vad som hände.

"känner du någon som har initsialerna C.O.K?" viskade jag tysst i hennes öra. Skökor fick höra sådant som andra inte fick, och många män besökte de regelbundet. Om denne man bodde i denhär staden, visste hon vem han var.

C...colden. Stammade hon. Colden Orst Kock, Colden Orst Kock!" nästan skrek hon. jag tryckte ned henne på sängen. "Tack älskling" andadese jag i hennes öra, och gjorde det sissta snittet i hennes mage. hon skälvde till, drog ett sissta andetag, och föll slapp ihop i mina armar. jag sörjde. hon hade varit en bra människa. Jag skulle alltid, alltid komma ihåg henne.