Kap 13-15
- Gråter du? Jag möttes av Angelicas ledsna ansiktsutryck. Jag? Gråta? Aldrig! – Nej, det svider bara i mitt öga. Jag är okej. Jag log mot Angelica och hon verkade bli lugn. – Det är dags att gå nu. Hon nickade till svar. Det fanns gångar i hela borgen vissa med vakter, andra inte. Vi skulle inte kunna rymma till havs. Min bror skulle följa efter oss med ett stort fartyg. Jag kan inte återvända till min by. Jag skulle bli jagad ut. Men det fanns hopp, OM jag kunde ta mig in. Så blev det. Jag har inget intern minne men på något sätt lyckades vi hålla oss borta från vakterna hela dagen. På natten blev det svårare. Vakterna hade ingen andledning att vakta ute, de skulle ändå inte se något. Tillslut såg vi ut gången. När vi var nära att komma ut från kloaken som vi hade vandrat i så hörde vi ett ljud. – HALLÅ DÄR! Vi var fast, ingen stans att ta vägen nu. En vakt närmade sig. Han kom fram. Han tittade på oss. Jag kände igen honom. Vi hade gått i samma klass när vi var små. – Gå, gå och vänd er inte om. Jag nickade. Vi började gå i rask takt. När vi kom ut såg vi soldater överallt. Vi skulle aldrig klara det. En bonde kom för bi med en kärra med hö. Vi hoppade in. Ingen märkte något. Inte ens bonden. Vi var trötta. Runtomkring oss var halm. Den guppande vagnen och ljudet av häst hovar fick oss att somna. Jag vet inte vilken id på dagen det var men när jag stack ut huvudet kände jag igen mig. Vi var i närheten av min stad! Vilken tur i oturen. Angelica sov fortfarande. Men så snart hon kvickna till så berättade jag den stora nyheten. Hon log ett trött leende. Så snart vi var i byn hoppade vi av. Men jag kunde inte gå runt på gatorna så här. Jag tog min mantel knöt den runt huvudet och höll mig bakom Angelica. Byn var inte alls som jag minns den. Den var dyster och alla håll depå med sitt. Ingen hälsade på någon. Stadens glitter var liksom borta. – Hit ska vi. Vi svängde in på en liten och trång gränd. Där var ett hus (eller jag tror det i alla fall). ”Huset” såg fallfärdigt ut. Men man märkte något; det saknade inte glittret. Välkommen in sa någon utan att vi knackat. Vi gick in i huset. Där på en matta satt en liten man. Han hade mustasch och ringar i både öronen och näsan. Han betraktade oss noga. Gick fram. Långsamma och små steg. Han vred på huvudet. – Ingen enkel sak, Turo. Jag samlade mig. – Kan du göra något åt våran situation. – Ja, jag kan inte göra något. Det är ni som måste göra något. Han stirrade in i Angelicas ögon. – Du är förgiftad. Du kommer att dö. Angelica var oerhört lugn. – Ja vet. Hon tittade neråt. – Kan du inte hjälpa mig? – Det finns bara ett sätt. Han väntade på svar men fick inget. – Du måste döda den som gav dig giftet. Jag vet vem. Du har nio månader på dig. När du tappar vatten och känner smärta. När du kan höra barn skrik. När din kropp förråder dig. Det blir ditt slut.
Angelica (Av: Haley 29/11-08 kl.21.07
"Men ni måste ge er iväg nu! Turo de hänger dig om de får reda på att du är här!" Sa den lilla mannen och nästan skrek.
"Jag vet men..hur mår mina föräldrar jag vet att de hatar mig och tycker att jag är en skam för familjen, men hur mår de?!" Turos röst var hes och det lät verkligen som om han grät.
"Några dagar efter du blivit fången av Pardonless hittades dina föräldrar döda inne i deras kök. Stan miste sitt glitter och sen dess har det varit rena rama kaoset här. Ingen vet vad som hände med de, vissa tror att de tog livet av sig för att de skämmdes så mycket över dig och andra trode att de blivit mördade..Därför tror de flesta att det är ditt fel att stan blev som det är nu! Du måste bort!"
"D-d-döda?!" Turo föll ihop på golvet och den har gången grät han verkligen och han sluta inte han bara satt där och grät medans jag..den där lilla "oskuldsfulla" flickan som var var så feg och svag, bara stod där förgiftad med barn och gjorde ingenting. Jag skämmdes verkligen över mig själv.
"Turo!!!" Tre män kom in stormande in i det lilla huset. Alla tre hade de slitna kläder. En av de saknade hår medans de andra två hade gott om det. Den ena höll också i en liten kniv. Jag backa undan samtidigt osm jag kände hur jag skaka.
"Va?!" Han ställde sig upp och tog min hand och backa.
"Vi sa ju att du aldrig mer fick komma hit! Du är en skam och en förädare, du ska dö!"
Turo tröck mig närmare sig och satte sin mun mot mitt öra och viska. "Angelica jag vill att du springer härifrån nu så långt bort som du kan spring till skogen och följ den stora stigen som man ser när man springer ut ur byn ända fram tills där stigen slutar, där kan du gömma dig. Jag kommer så snart jag kan om en dag om en vecka om ett år jag vet inte, men glöm aldrig bort mig vad som än händer." Han grät och jag grät han höll om mig. Männen kom allt närmare. "Angelica jag vill att du gör det här för mig och försök inte leta reda på Pardonless förrän jag kommer tillbaka..Jag klarar mig och det gör du med om du springer så fort du bara kan. Och ingen kommer antagligen följa efter dig. Angelica.." Han pressade sin mun närmare mitt öra." "Jag älskar dig. Spring!"
"Du ska dö Turo!" Det var det sista jag hörde innan jag sprang och hur folk skrek men ju längre bort jag kom..desto mindre hörde jag ljudet av kvidande och skrikade. Jag sprang på stigen så fort jag kune precis som Turo sagt. Jag kunde inte tänka klart. Han sista ord ekade i mina öron. De där tre små orden som ingen sagt till mig förut.. "Jag älskar dig."