kap 16-18

Turo (Marika) 6/12 - 08 Kap 16
 

Jag öppnade ögonen. Rummet snurrade fortfarande. Stängde ögonen. Öppnade dom. Snurrandet slutade långsamt. Några andetag och jag var på benen. .. Måste här ifrån på något sätt.. MEN hur? Jag låg ner i något som kan likna en lada. En rutten och stinkande lada. Jag kollade på min hand. Utan överraskning såg jag bara tre fingrar. Tre fingrar och två korta utväxter. Det var stubbar av de två fingrarna som borde ha suttit där på min vänster hand. Man såg stygn. Någon måste ha sytt igen de.
 

 Jag minns allt klart och tydligt trotts den outhärdliga huvudvärken. Tre män hade kommit in i rummet. Dom skrek och sparkade på mig. Jag kunde inte göra motstånd. Det var lönlöst.  De hade släpat mig till ett litet förfallet hus. Där skulle jag erkänna massa saker. Som att jag hade mördat de personerna som blivit mördade i staden och liknande. Jag berättade sanningen men de trodde inte på mig. De skar av mig halva fingret. Inte förrän jag blivit av med två fingrar så erkände jag. Jag skulle skriva på ett papper. Min dötts dom. Men i samma stund kom en främmande man in. Han hade rånar luva på sig. Han slet tag i mig och sköt männen. Så slog han mig i huvudet. Sedan hamnade jag här. I min tillbaka blick hade jag inte märkt att en man, några år äldre en mig och betydligt mycket biffigare stod i samma rum som mig. Han nickade mot mig när han uppfattat att jag såg honom. – Det var inte mycket till tack jag får. Han rörde inte en min. – Jag säger inte tack till främlingar. Jag vet ju inte ens om du är min fiende eller min vän. Han såg ut att tänka. – Jag är inte din vän. Du kan inte lite på mig. Om jag är din fiende är ditt beslut.
- Vad vill du mig egentligen? – Jag vill inte att du åker fast, inte för något jag gjort. Den här mannen som jag just träffat var en mördare, han var hederlig men livsfarlig. – Nu har du två val. Han stirrade mig i ögonen. – Antingen stannar du här till de glömt allt eller så får du en häst och så kan du rymma långt, långt här ifrån. Nu kom jag ihåg! Angelica!  
 - Jag måste gå nu! Han blev lite chockad men förstod att det var bråttom. Fem minuter senare satt jag på hästen och hade fått med mig mat och lite packning. – Lycka till! Han log för första gången. - Tack! Men va heter du? – Jag heter Colden .  Jag vinkade och smackade på hästen att började gallopera.
 

 Väl framme vid vattenfallet. Jag såg inte Angelica någon stans. Jag började söka omkring. Hon kanske sov i någon buske. Jag hörde ljud det lät som män som var fulla och skrattade. Jag kollade försiktigt fram. Det var någon sorts fäst. Jag hörde de diskutera. – Vart är mästaren? Frågade en kort ganska knubbig vakt.  – Han förbereder sig för i kväll, han skulle tydligen gå till säng med henne. De båda vakterna skrattade. Jag sökte. Smög runt bland de få tälten som var uppsatta på ängen. Jag fann henne i ett tält som nästan var helt tomt. Hon var fastbunden i händerna och benen. Hon hade munkavel på munnen. Den här scenen såg jag för ofta.

Kap 17 (Av:Haley 7/12-08 kl. 21.31)

"Han förbereder sig för i kväll, han skulle tydligen gå till säng med henne. Och deras skratt var hemskt och det fortsatte att eka i mina öron..Vem skulle "mästaren"? Och var mästaren Pardonless eller Kyoshiro? Eller kanske nån annan?`Jag grät inte och jag skrek inte jag bara låg där fastbunden och med munkaveln för munnen.

"Angelica?!" Han viska men det var som en högviskning. Turos röst var hes men jag kände mig på nått sätt trygg med den. Tack gode gud att han hade kommit det hade inte gått ett år eller ens en vecka bara en dag precis som han sagt.

"T-t-Turo..vad kommer de göra med mig?"

"Jag vet inte mästaren...skulle ju.."

"Jag vet..!" Jag avbröt honom mitt i mengingen vi hade inte tid med sånt här prat vi behövde komma bort härifrån nu. "Turo vi måste iväg."

"Nemen vad har vi här då..?" En av de spritluktande männen kom in i tältet han log. Han vinglade till då och då men fortsatte bara att stå däe och le. "Vill ni dö? Han tog fram en pistol ur sin ficka och riktade den först åt mig och sen åt Turo. Jag var fast bunden och inget kunde jag göra och inte gjorde Turo nått heller. Mer och mer vakter kom in i tältet. Vi var fast.

"Ut härifrån jag vill ta hand om de själva!" Kyoshiro hade kommit in oh alla lämnade tältet precis som han sagt. "Så du lever Turo?" Hans röst var lung..och jag hade alrdig sätt honom le så honfullt och stort nånsin..

"Kyoshiro DU är en skam för hela familjen."

Kyoshiro skratta. "Jag en skam för hela familjen. Det var inte jag som blev tagen hut lätt som helst av min far Pardonless. Och ja..du hörde rätt han är min far och det var jag som dödade dina föräldrar Turo även kallad mina föräldrar." Han knuffade ner Turo på marken och lade sin kniv över hans hals. "Men lilla stackars Turo kommer aldrig kunna berätta det för nån för du ska dö nu och ingen skulle ändå tro på dig." ..

Blodet rusade i mig vad skulle jag göra, vad skulle jag gära?! Varför var det alltid jag som blev fångad så behövde Turo rädda mig, varför kunde jag inte vara lika modig som honom och kunna rädda honom från att dö? Mitt liv hade blivit till en mardröm..den hemskaste som fanns och där låg jag fastbunden..menads Kyoshiro hade sin kniv vid Turos hals.


Pardonless Kap 18 (Av:Amanda 8/12 kl. 19:52) 

Jag tog bort ett till blad från blommans själk, vad gjorde jag här?
Dom trodde jag var död, död? Jag Pardonless död, det kunde väl inte vara sant? Nej jag var inte död, mer än så jag kände mig starkare en jag någonsin hade gjort tidigare. Kyshiro trodde han var så mäktig, han mäktig, jag skrattade för mig själv. Han var bara en äklig lite ynkrygg som jag lurat i vara min son. Han hade hjälpt mig så mycket, han var en bra "son", men han trodde också jag var död. Alla trodde jag var död.
Jag skulle komma tillbaka, ja det skulle jag.
Jag hörde vattenfallets brus och drömde mig bort.. igen. Under den hela tiden han hade varit borta från allt folk hade jag bara drömt. Levt i en dröm, visst  hade jag varit skadad men det läkte snabbt.
Jag minns fortfarande hur jag tvinigade en av vakterna att ta mig långt ut i skogen och läka mina sår, föda  mig med mat. För vad kunde jag göra när jag var skadad. Men när jag blivit tillräkligt stark dödade jag honom. Nu var jag själv, mådde toppen. Men jag skulle komma tillbaks, självklart skulle jag det. Jag skrattade igen, men tystande snabbt när jag hörde;
"- Han förbereder sig för ikväll, han skulle tydligen gå i säng med henne", ropade någon högt medans följande ganska liknade röster skrattande hördes. 
Jag reste mig upp gömde mig bakom en stor buske. Vad var det där?
Det var ju tält, massor av tält. Hur kunde jag ha ungått att se dom förut? Jag såg också massor av flaskor, kunde det vara sprit. Jag slickade mig om munnen och hasade mig lite närmare tälten. 
Det var soldater, MINA soldater! Vad i helskotta gjorde dom där?
Jag var just påväg att springa fram och ge dom order att gå hem när jag kom på att jag var död. Jag gled snabbt inn bakom ett tält där jag återigen hörde röster, men inte samma.
"- Angelica?!" viskade.. åhh han kände igen rösten var det inte? Jag la mig på marken och tittade in under tälten, Jo det var det! Jag såg ingen mindre en Turo den falska jävlen stå där inne i tältet.
"T-t-Turo..vad kommer det göra med mig?", det där var Angelica såklart! Jag fnisade tyst för mig själv, nu hade jag dom fast!!
"Ut härifrån jag vill ta hand om de själva!", men det där det var ju min son. Nej han är inte min son hur fan kunde jag tänka så?
Jag glömde mina tanker när jag hörde Kyshiros starka stämma lyde ännu en gång.
"-Jag en skam för familjen. Det var inte jag som blev tagen hur lätt som helst av min far Pardonless. OCh ja..du hörde rätt han är min far." 
Jag himlade med ögonen, och härmade Kyshiros röst, fast med larvig stämma: - Och jaa du hörde rätt han är MIN far!
"- Vad var det?, ropade Kyshiro."
" - Inkrättare, Inkräktare!!!!!!!!!!!!!, ropade någon som lät vädligt nära." 
Och jag soldaten var nära, han stod precis brevid mig med ett svärd riktigat mot min mage.
" Inkräktare,skrek soldaten igen."
Jag suckade och reste mig upp och sa: " Men det är ju för fan jag soldat!"
"Pardon..don..less???!, hostade soldaten"
"Men vad fan ser det ut som?, skrek jag och tog soldatens svärd som var så chockad att jag säkert skulle kunnat hugga av honom halsen där och nu, men det fick vänta.
"Pardonless.. herre jag menar herre.. du lever!"
"Nej jag är såå död, jag suckade igen."
"Alla trodde du var död, förlåt så mycket Herre förlåt."
Jag tröttnade, höjde hans svärd.. hans huvud låg brevid tältet på marken.
"Engtligen.., sa jag när Kyshiro kom springade fram bakom tältet. Efter honom kom några soldater med Turo och Angelica som fångar.
" Far!! Far!! Vad .., Kyshrio fann inga ord"
" Du är inte död?, frässte Angelica."
"Hur i helvete vågar du flicka, sa jag och tog tag under hennes haka"
Angelica öppnade munnen långsamt och spottade mig i ansiktet.
" Jag har saknat dig också gumman, sa jag och kysste henne."
Vad var det med Turo han bara stod där? Skulle han itne försöka beskydda sin älskade?

"Du underbara, fader. Du är tillbaka jag visste att du inte var död.. kom far vi rider tillbaka till vår borg!, Kyshrio vädjade till mig.
" Vår borg, hahaha du har mycket att lära Kyshiro, skrokade jag."
" Ähmm.. Fader kom vi rider tillbaka."
" Nej bara jag och mina fina fiskar till fångar, jag måste be dig om att göra mig ett ärende Kyshrio, sa jag."
"Okej.. Ja självklart, vad du än önskar, Kyshiro viskade nästan.
" Mörda dom här åt mig", jag gav honom en lapp och började gå mot min häst.
" Titta inte på lappen försän du är ute ur denna skog"
" Okej Fader, ska ja.. , började Kyshrio men jag avbröt honom 
- Rid nu Kyshrio rid!"
" Nu.. ja far."

Kyshrio gick mot en häst. Jag tog Angelica under armen låssade hennes rep runt hennes armleder och satte henne på min häst.

" Ni tar Turo, ge honom vad han tål.. men när vi är tillbaks vid borgen", sa jag och hoppade upp på hästen framför Angelica.
Alla började rida. Kyshiro skulle precis rida iväg när jag stoppade honom.

"- Ohh jo Kyshrio jag har glömt berätta en sak för dig.. Jag är inte far"

Kyshrio gav mig en blick jag itne kunde tyda och red iväg.

" Såå mina undersåtar mot slottet!"