Kap 34 - 36

Kap 34 Angelica (Av: Haley 16/12-08 kl.21.02)

kyoshiro bärde mig sakta ner mig för trappan. Sedan lade han mig i kistan som jag så gärna hade velat sova i. Tack Kyoshiro tack det kom inga ord men jag tänkte det. Kistan stängdes jag var nästan död men jag kände ingen smärta.

"Förlåt Turo, förlåt för att jag inte kunde ta mitt liv själv men nu träffas vi ju snart där uppe. Jätte snart älskling jag kommer." Orden blev till en hes viskning. Jag hade kvar Turos torkade blod på min arm jag strök med min andra hand över blodet och sedan över det inristade "Turo" som stod skrivet på min arm och sedan..tog jag mitt sista andetag. Allt blev svart. "Hej då grymma värld hej Turo..jag älskar dig."

Jag dog på nått sätt lycklig. Jag är död och kommer aldrig aldrig tillbaka. Jag lever här tillsammans med Turo och kommer aldrig tillbaka för vi är döda och det är inte ni. De döda kan ju inte komma tillbaka till de levandes land...men däremot ni kanske kommer hit snart. Vi väntar på er.

"Angelica dog sinnessjuk och oerhört ful men med ettt ihoplappat hjärta tack vare Turo. Men...det här var bara början för Turo och Angelica för äkta kärlek lever kvar för alltid. Angelica kom att bli bortglömmd i den riktiga världen men föralltid älskad av Turo."

 

Colden (Mariccon)

För bluffad, jag stod där och stirrade. Eller nej snarare sprang iväg. Inom mig. Jag vill inte mer. Jag har hämmnats nu. Det är över. Allt. Det är slut. Jag sprang ut till Angelica. Hon bärdes av en man.

- Älskade du henne?

- Hon var mitt allt, min sol, min dag.

- Är du trött på livet? Kyoshiro vände sig om. Från hanns ögn kom det tårar.

- Angelica! Han skrek, ett skrik som ironiskt nog kunnde väcka döda. Men i det här falet gjorde det inte det. Han slängde sig ner på marken. Slet i gräset. Han blev helt galen. - Angelica, Angelica. Om och om igen.

- Kom. Jag tog hanns hand. Han stretade imot. Jag släppte den inte. Släpade honom. Vi begav oss till ett stup. JAg gav honom dolken. Han skrev Angelica med stora bokstäver på sitt bröst. Jag tog dolken ifrån honom. Jag ritade in landets seger täcken. Tog hanns hand och vi hoppade. Ett tragist slut på en tragisk berättelse eller?

Kyoshiro (av: elea den 18/12 - 08 kl. 15.29)

Jag kände en hisnande kännsla i magen. 

Jag föll, och föll, och föll. Mitt hår fladdrade i vinden bakom mig. 

Jag grät.

Jag grät, jag såg tårarna försvinna upp i den sissta glimten ljus ovanför mig. 

Eller så stannade tårarna kvar, och jag föll.

Angelica var död.

Plötsligt dök en del av en låttext upp i mitt huvud.

You're beautiful. You're beautiful.

You're beautiful, it's true.

There must be an angel with a smile on her face,

When she thought up that I should be with you.

But it's time to face the truth,

I will never be with you.

Jag tänkte på att det stycket passade in i vad jag kände. 

jag kramade hårt den hand som jag höll i. För att märka att det inte var någon hand där.

Jag såg hur marken nedanför kom närmare och närmare.

Äntligen kom slutet, äntligen kom ett slut på de plågor som min far, pardonless, hade orsakat mig. 

Jag tänkte på Turo, jag tänkte på Angelica, på alla dom som jag älskat, men som jag inte hade velat erkänna för mig själv att jag gjorde.

Det här var slutet.

Eller början.

Jag slöt mina ögon, väntade på smärtan, på dunsen.

Den kom inte.

Jag skönk bara ned i ett mjukt mörker, som när man sover.

jag slutade känna, höra, lukta. 

Nu skulle jag aldrig lida mer.

Jag öppnade ögonen. Allt var svart.

Jag tittade mig omkring, jag såg ingenting.

Var jag död?

Jag stönade, försökte röra på mig.

En smärta så stark så att jag nästan svimmade sköt upp genom mina armar. Mina ben kunde jag inte känna alls.

Jag kräktes.

Jag trodde att alt skulle ha slutat här, i mörkret, i den ensamhet och kyla jag hade fötts att leva i.

jag trodde smärtan skulle vara borta.

Jag blinkade några gånger, och mörkte att jag avr kladdig i hela ansiktet.

Blod pumpade ut ur min panna. Där jag säkert hade fått ett djupt Jack.

Det blixtrade till framför ögonen av smärtan när jag försiktigt flyttade lite på min hand, för att torka bort blodet i ögonen.

Jag kunde inte andas. Jag hade inte märkt det, eftersom det hade gjort så ont överallt.

Jag drog desperat efter andan.

jag tänkte på Colden, nu kunde jag inte döda honom. Jag skulle inte kunna hämnas.

Jag hoppades gud skulle ta emot mig, med varma öppna armar. Och ge mig den tröst jag aldrig fått.

Jag slöt ögonen, försökte svälja.

Det var ingen idé. Jag skulle dö.

Ljusfläckar dansade inanför ögonlocken.

De samlades i mitten av mitt synfält.

Bildae en tunnel.

Jag reste mig upp, inte med en tanke på att detta kunde vara slutet.

Jag kände ingen smärta, när jag lätt och ledigt vandrade framåt, mot min egen död.