kap 31-33

Kyoshiro (Av: Elea den 15/12 - 08 kl. 21.14)

Jag satte mig flämtande upp. Vilken konstig dröm... Sand, massa sand. Kunde det betyda något? Jag gned mina tinningar, i hopp om att bli av med den tryckande huvudvärken. det kändes som om mitt huvud skulle sprängas. blodet pulserade i mina ådror. Jag tittade mig om i rummet. Det var inte så stort, men ändå hemtrevligt. Coldens hus hade varit tomt. När jag upptäckt det hade jag tagit in på värdshuset "Enhörningen". i mitt rum var det varmt. Rummet hade gräddvita väggar, röda gardiner och enröd matta låg på golvet. Sängen var ombonad, men de rena lakanen kunde inte dölja den kvarvarande doften av sprit.

Jag slöt ögonen och tänkte. Vad skulle mitt nästa drag bli? Gårdagen hade varit lång. när jag förstått att Colden givit sig av (vem vet vart) hade jag frågat mig omkring. Inte mycket, folk fick inte bli misstänksamma, men diskret. Jag hade tagit en öl på några olika krogar. spelat påker med några, med upplysningar som insatts. En vacker kvinna hade berättat att hennes väninna hade blivit mördad. Hennes vänninas man, Rodger, hade varit utom sig av sorg. Cheriffen mistänkte Colden, kanske var det därför han inte var kvar i staden? Några andra hemska mord had begåtts, några måsste ha varit Coldens dåd. Jag kunde förstå honom, skriken var bäst, man gjorde de en tjänst. Om inte Colden skulle ha gjort det, skulle de ändå dö. Man ska inte fruukta döden, alla dör. Det man ska frukta är hur man dör. Dehär kvinnorna hade alla dött en hedersam död. För alla skulle komma ihåg dem och sörga dem. Efterssom de hade blivit mördade, och inte dött sängliggande.

Jag måsste tänka som Colden, känna som honom. Förutse hans nässta drag. Jag flämtade till. Alla kvinnor som Colden hade mördat var otroligt vackra. Den enda vackra kvinna som jag kudne tänka på var, och kommer alltid att förbli, Angelica.

Jag hade sjunkit ned mot kudden, men nu satte jag mig käpprakt upp i sängen. jag kastade av mig täcket, drog på mig mina byxor. Rusade ut genom dörren med skortan i handen, all min packning var fortfarande bunden vid min häst. jag rusade ned till stallarna, och hoppade upp på min häst samtidigt som jag klatchade den på manken för att den skulle sätta av i galopp. Om jag ville rädda min älskade Angelica, måsste jag skynda mig.

Kap. 32 /Pardonless (av: Amanda, 16/12 - 08 kl. 15:33)

- " Vad i helvete tror du att du håller på med.. Colden? ", västa jag i Coldens öra.

" Jag har kommit för att död dig Pardonless ditt kräck, sa Colden med trotsig röst"

" Du har vad.. sa du?!" , skrek jag.

" Kommit för att.. , började Colden.

" Ja men va fan jag hörde jag är inte döv heller. "

Colden såg förbluffad ut som han inte riktgt visste vad han skulle göra.

" Ni kan gå nu sätt honom i den högra fotöljen sedan gå" , beådrade jag mina soldater.

Dom satte colden i stolen och gick.

" Jag är inte rädd för döden Colden itne alls. Jag vet att du skulle komma förr eller senare. Du var väntad, trodde du verkligen att du skulle kunna smita in i mitt slott utan att en endaste liten själ märkte dig ? Haha.. tror du verkligen det?", skrattade jag.

Colden teg, och tittade ner i golvet. Hans plan hade misslyckats. Hur skulle han nu döda mig hade han tänkt ?

Då kom ja ihåg henne, Angelica i sängen. "- Angelcia gjorde han dig illa?? , frågade jag

Inget svar. hon var halvt död. Det var lika bra det vem ville gifta sig med det där issfostret. Så hon såg ut. Förjävlig rent ut sagt.

Colden skrattade bakom mig. 

" Pardonless, har du inte fattat någonting eller  ? Du kan väl ändå itne vara så dum att du inte fattar att hon vill dö? Du skulle aldrig kunnat bota henne, aldrig. Hon förblir sinnesjuk för livet efter detdu har gjort henne. Det är lika bra att hon dör." 

" Ähh håll käft Colden, jag är inte s dum som jag ser ut vettu. "

Colden reste sig plötisligt blixtsanbbt ut stolen.Jag puttade ner honom tog hans dolk som han hade i handen. Och började fixa med hans ben. Band fast dom i stolen.

" Du ska dö Pardonless, du har så mnga som hatar mig du kommer itne kunna gå utanför denna borgens portar innan folkt dödar dig på direkten!!," röt Colden.

" Det kan jag visst det. Har du inte fattat någonting eller," jag härmade Colden. " Alla tror att det är du som har dödat alla kvinnorna i byn. Alla tror att det är du som har rånat alla värdshus. Alla tror att det var du som mördade Turo, precis alla."

" Men hur.. ,stammade Colden. "

" Rykten frädas fort vettu, skrokade jag och satte mig framför min spegel igen. "

Min spegel bild kollade olyckligt tillbaks på mig. Och mimmade: JAG VILL UT! SLÄPP UT MIG PARDONLESS!

Det kunde itne vara dags än? Inte nu!! Jag hade ju Colden fast nej den "Goda" Pardonless skulle förstöra allting. Nej nej!

Colden såg på Pardonless, han satt där framför spegel och såg väldigt plågad ut han tog säg för tiningarna och såg ut att tänka hårt. Men på vad?

Han skulle dö det var ganska säkert. För Pardonless ksulle ju inte släppa honom. Angelica var så gott som död bara ett byte kvar. Pardonless.

Ett bländade ljus fyllde rummet och det blev tyst.

" Vad gör du här Colden? , sa jag "

" Va? "

" Du måste bort här ifrån alla tror du är mördaren men det är mitt onda jag som har mördat alla.. snälla Colden ge dig av.. , förklarade jag.

 " NEJ! Pardonless du måste död honom", min spegel bild pratade med mig.

Colden såg väldigt förvånad ut och väldigt rädd.

" Jag kan inte döda någon det är alldels för .. nej. Aldrig! Du fick mig att sända bort Kyshiro men jag dödar ingen! , jag skrek åt spegeln.

" Men det är Colden, Pardonless det är Colden din livs fiende. "

Nu hade jag vänt mig om och tagit tag i speglens sidor!

" NEJ!! jag kan itne.. snälla tvinga mig inte", jag vädjade till spegeln.

Jag kände en skarp smärta mitt i min korsrygg. Jag rammlade ner på golvet och tittade in i den Onda Pardonless ögon. 

" Dö inte Pardonless, du är stark. "

Det sista jag gjorde innnan jag tog mina sita andetag var att sparka sönder spegeln. Spegeln som hade förstört mitt liv.

Kyoshiro (Av: Elea den 16/12 - 08 kl. 16.46

Jag flämtade. 

Jag stod och tittade upp mot Pardonless borg. 

En vit blixt hade lyst i Pardonless fönster. Jag hade hört ett skrik. 

Inte ett plågat döende, ett skrik som fick en att rysa, men ändå ett skrik som lät befriat.