kap 10-12

Turo (av: marika)

Pardonless satt över mig. I handen hade han kniven. Han tryckte ner den. Jag försökte hålla i mot så gott det gick. Men Pardonless var starkare än mig. Jag visste varför jag inte gav upp. Om han dödade mig skulle han döda Angelica! Jag visste att det inte var så lång tid förrän kniven satt I mitt bröst. Sekunderna gick långsamt. Jag kunde inte tänka på något annat än hat. Jag rullade åt sidan och kastade min kniv i armen på Pardonless. Han skrek av smärta när kniven körde in i armen.  Jag slog till honom i huvudet och han ramlade ner på golvet. Jag hade ett litet övertag. Pardonless verkade mycket berörd av både kniven och slaget. Han skrattade. – Du tror väl inte att du kan slå mig? Pardonless klev upp på mindre än en hundradels sekund. Han slet kniven ur armen. Jag trodde att han skulle anfalla mig med den. Istället vände han sig om. Jag skulle just till att atakera då två armar grep tag i mig. Det var två vakter. Dom höll mig i varsin arm. Pardonless vände sig om. Hissade sin kniv. Han kastade den. Jag trodde dt var slut för min del. Men Kyoshiro min bror! Kastade sig och puttade bort mig. I handen hade han två svärd. Han gav det ena till mig. Han hotade vakterna och de sprang i väg. Nu var det bara jag Pardonless och Angelica. Han tittade på henne hon var helt förstörd. Jag mådde illa av att se henne. Pardonless.  Jag skulle mörda honom! – Pardonless, är du redo att dö. Frågade jag. Det blev ett snabbt slag. Och jag träffade honom vid hasen. – Nej, det är jag inte. Han blundade och föll till marken. Inga hjärtslag kunde man känna. Min bror hade kommit tillbaka. Han blödde från munnen fast förutom det mådde han nog bra. Jag tog tag i Angelicas hand. Den skakade.  – Han är borta nu. Han kommer aldrig mer tillbaka. Hon svalde hårt. Hon kramade om mig. – Turo, jag tror jag är med barn. Viskade hon snabbt. Jag blev stel. Men sansade mig fort. – Jag ska hjälpa dig, va lugn. Hon brast ut i tårar. Jag bor upp henne. Hon var så liten och söt. Kyoshiro hade samlat slotts vakterna. – Vi har pratat, vi måste begrava Pardonless. Jag nickade. Angelica ville inte se honom igen. Jag stannade med henne och Kyoshiro följde med några vakter för att hämta honom. Det gicka bara några minuter när min bror sprang tillbaka från borgen. – Han var inte där! Jag blev helt chockad vad kunde ha hänt? Jag sprang dit. Där på golvet skulle han ha legat. På marken var det skrivit med blod. Du som krossade mitt hjärta en dag ska du dö. Du som ska föda mitt barn, föd honom med kärlek och en kommer jag och hämtar honom. Era öden är döden. Njut av det som är kvar, det är ett år och några dar.  

Kyoshiro (Av: elea) 27/11 - 08 kl. 15.53

Äntligen! Äntligen skulle jag bestiga tronen. Pardonless var visserligen inte död, men han var inte här. Turo hade nässtan dödat honom. det var ett smart drag av mig att låta Turo tro att jag var oskyldig. Nu hade jag både honom och Angelica här. det skulle bara göra allt lättare. Nu visste jag hur jag skulle göra. jag gled in i skuggorna bakom dörren medans turo läste meddelandet med blod som jag hade skrivit. han läste det i tron att det var Pardonless som hade gjort det. 

- Vakter! ropade jag. Grip dem! vakterna störtade in i rummet. de skulle följa mig, Pardonless trogne känare och arvinge. Jag, Pardonless ända sån, hittades av Turos föreldrar uppe i bergen. de tog sig ann mig som om jag vore deras egen son. men nu skulle de aldrig kunna säga något till Turo om det, jag ströp dom med mina egna händer. jag skulle aldrig ångra det. mamma sade alltid att "Bit inte den hand som föder dig, då går det illa Kyoshiro" när jag gjort något "dumt". men nu skulle hon aldrig läxa upp mig mer, aldrig tjata igen. För jag bet dom bara inte, jag ströp dom.

- för honom till fängelsehålan! sa jag till de båda vakter som höll fasst Turo. Angelica stannar hos mig. hon stod och tryggte sig till väggen, som ett litet barn. jag tittade in i hennes gröna ögon som var uppspärrade av rädsla. När vakterna försvunnit med Turo gick jag långsamt fram mot henne. - var inte rädd. sa jag och skrattade. jag ska inget göra med dig. sitt ned så kan vi prata. jag ställde ned mitt svärd mot väggen, och satte mig i sängen. Angelica satte sig ned på mattan, säkert rädd att jag skulle göra henne något. men nej, det skulle jag inte. Tids nog skulle hon lära att tycka om mig. Som alla de andra. I slutet hade de alla bönat och bett om att jag skulle ta dem. alla hade de kommit till mig. och jag hade inte brottom, jag kunde vänta.

Kap 12

Angelica (Av: Haley 27/11-08 kl.19.21)

Fan, fan, fan hur kunde Kyoshiro göra såhär mot sin bror?! För de var väll bröder..det var i alla fall det Turo sagt. Mitt eget skrik ekade i mina öron jag visste inte vad jag skulle göra, som vanligt de onda vinner...

"Men lilla Angelica..ta det lungt jag ska inte göra dig illa." Han kröp fram till mig precis som Pardonless gjort smekte mig på kinden och sen inget mer.

"Vad har du gjort med Turo?!!"

"Låtit vakterna ta hand om honom och vem vet vad de gör med honom..Jag har i alla fall sagt åt de att ta det lungt så om de dödar honom gör de det snabbt och låter antagligen inte honom lida så mycket." Han log, han hade exakt samma leende som Pardonless exakt..

"Ditt jävla kräk!" Jag slog till honom i huvudet där han satt framför mig efter att ha krypit fram till mig och sen sprang jag min väg jag visste inte vart jag skulle jag bara sprang ut genom dörren och ner för ett par trappor.

 

"Angelica!? Är det du?!"

"Ahhh!"

"Ta det lungt det är bara jag." Det var Turo som kröp fam ur ett litet hörn han var blodig i hela ansiktet och ögat var alldeles svullet.

"Vad gör du här Turo..Kyoshiro sa att vakterna skulle döda dig!"

"Jag vet..de försökte men jag flydde..Hur kom du hit Angelica har Kyoshiro gjot dig illa?" Han gick närmare och det märktes på hans ögon att han var orolig.

"Nej det är okej..han gjorde inget. Det var bara det att..när han sa att de typ skulle mörda dig..fick jag panik slog till Kyoshiro och sprang min väg och hade turen att träffa dig här."

"Men följde han inte efter dig då?!"

"Nej det värkar inte som det jag tror han svimma.."

"Vänta tyst!" Det hördes prat och arga steg. Turo tog min hand och vi sprang in i nått som såg ut som en håla och satt där knäpp tysta.

"De har Rymt ! Se till och leta upp de nu! Och när ni hittar de..för Angelica till mig hon ska få det hon verkligen vill ha istället för fiaskot Turo. Och jag vill att ni mördar Turo så han får lida." Det hördes skratt och sedan fotsteg som tillslut dommnade bort ju längre bort de kom.

"Jag tror de har gått.." Jag fick inget svar, Turo bara satt där med huvudet ner i sina händer det såg ut som om han grät..

"Turo hur är det..?" Jag lade min arm om honom något som jag aldrig trode jag skulle göra..ja han grät jag kunde höra hans små snyftingar då och då och se hur tårarna droppade ner på golvet. Han var ledsen och var jag..kär?