Dimma
SBCH
Nickans Dimma
1997-03-02 -- 2002-11-28
*******
Dimma
Cicki Dalarud
När jag för bara tre månader sedan satt här och skrev Arnes minnessida, så trodde jag att det värsta som kunde hända på länge redan hade hänt. Med facit i hand så vet jag nu att det bara var förnamnet på hur hemskt det skulle bli. Att förlora Arne var väldigt tungt, men gick ändå att acceptera eftersom han ju fått leva ett långt och lyckligt liv. Men att nu återigen mista en hund, och denna gången min så högt älskade Dimma som bara fick bli 5 år gammal, det känns så obarmhärtigt svårt och orättvist, så det går inte att beskriva med ord... Den 27 november åkte jag in med henne till djursjukhuset för vad jag trodde en vanlig magsjuka. Dom behöll henne över natten med dropp för att inte riskera uttorkning. Dagen efter ringer veterinären och vill att jag ska komma in, för Dimma har blivit hastigt sämre. Hennes lever hade av någon okänd orsak kraschat och samma kväll var hon död. Det är så ofattbart att det kan gå så snabbt. Från att ena dagen vara en pigg och busig hund, som sprang och lekte i snön med syster "Gudrun", till att bli så sjuk så att hon inte gick att rädda. Nu stapplar vi omkring som i chock, med dessa frågor utan svar VARFÖR??
Dimma var en fantastisk hund, i mångt och mycket mitt livs "drömhund", både på och utanför tävlingsplanen. Så rar och snäll på alla sätt och vis, och hon blev därför mitt ständiga sällskap i de flesta situationer. Hon var hunden som man alltid kunde ha med sig var man än skulle, just för att hon var den behagliga och anpassningsbara individen som hon var. Absolut ingen hjälte på egen hand, men tillsammans med mig, så kunde hon uträtta stordåd. Hon slog mig med häpnad redan som liten valp, genom att visa vilken otrolig arbetsvilja, "förighet" och koncentrationsförmåga hon hade fått med sig i bagaget. Därtill kunde hon som få förunnat verkligen koppla av mellan arbetspassen. Dessa egenskaper gjorde henne till den fantastiska brukshund som hon var i sitt alltför korta liv. Brukschampionatet fick vi nästan utan ansträngning, och mitt mål att kvalificera oss till SM i spår fanns inom räckhåll. År 2001 hamnade vi som 1:a reserv med ett snitt på 608,5 poäng. Vi hann nu aldrig nå min stora dröm, även om jag vet att just Dimma hade allt som krävdes för att nå dit, utom just en god hälsa. Olika konstiga krämpor drabbade henne hela tiden, och ingen har någonsin kunnat ge oss en förklaring på dessa. Kanske var det just detta som till sist tog hennes liv?
Att förlora sin tränings- och tävlingskompis är förstås hårt, men det är ändå ingenting i jämförelse med att mista sin livskamrat och ständiga följeslagare. Bara tanken på att aldrig mer få ha Dimma vid min sida i soffan, med sitt huvud vilande på min axel, eller i sängen med alla fyra benen i vädret för att jag skulle smeka henne under magen, den känns så obarmhärtigt svår och tung att bära. Bilden av Dimma som dom flesta andra har, är den när hon kommer med sin skål i munnen och tigger godis. En cirkuskonst som hon lärt sig alldeles själv och som praktiserades flitigt, eftersom det var väldigt få som kunde missförstå vad hon ville. Men hur man än vill minnas henne, så blir hon en hund som kommer att minnas av många för sin stora personlighet och charm. I mitt hjärta kommer Dimma alltid att leva kvar som den hund som fick mig att känna hur det känns att lita på någon till 200 %, för det gjorde jag på henne, och det vet jag att hon gjorde på mig.
Farväl lilla gumman, för alltid ska du leva kvar i mitt hjärta och tankar.
/Din "mamma"
***********************
Under kvällens sena timma
lämnade Du oss, Dimma.
Dina bärnstensfärgade ögon slöts
och en enastående livsgärning bröts.
Återigen en sorgens dag,
som nu tycks komma slag i slag.
Att mista en älskad hund är svårt,
att förlora två är outhärdligt hårt.
Här finns en bedrövad skara kvar
med frågor utan svar
Varför blev Ditt liv så kort
då Du så hastigt gick bort?
Många är de utmärkelser fina,
som genom idogt arbete blev Dina.
I tävlingssammanhangen gav Du allt
och tyckte det mesta var ballt.
Alltid go och glad på alla vis
och arbetsvillig till varje pris.
Ingenting var för svårt eller trist
och Din devis den var: JAVISST!!
Aldrig skall vi Dig glömma
men i hjärtat för alltid gömma
minnet av en trogen själ
som alltför tidigt tog farväl.
Arne sträckte ut en tass torsdag 28 november -
Dimma tog den!
Vila i frid, lilla gumman.
Författare: "Mormor" Siv
************************