Tipsrutan

Hönan ruvar, hur gör jag nu?

Många frågor brukar komma när det gäller ruvande hönor och sätten man hanterar dem är lika många som hönsägare men här kommer en liten resumé över hur jag gör.

När hönan ligger som en död pälsmössa hela dagen i redet och fräser åt dig när du kommer och plockar äggen är det troligt att hon har samlat ägg just där i nästan två veckor och nu bestämt sig för att det är tillräckligt många. Att du sedan har plockat bort dem varje dag bryr hon sig inte om. Andra hönor har också lagt sina ägg där eftersom instinkten säger att det är bra att lägga sina ägg i någon annans äggrop. De är inte dummare än att det vet, då kommer deras gener kanske fram utan arbetsinsats från dem själva!
Jag tycker att resultatet blir bäst om alla ägg hon eventuellt har under sig tas bort (om hon inte gömt sig och hunnit  ligga länge) och ersätts med nya ägg som du lägger dit, väl uppmärkta med en blyertsring målad runt hela "magen". Märkningen gör det mycket enkelt att kolla så inga nya ägg kommit till. De andra hönorna vill nämligen fortfarande få med sina ägg.
Vissa flyttar sina ruvhönor till en egen kupé men det medför viss risk att hönan slutar ruva. Däremot bör en höna absolut övertalas att flyttas ifall två eller flera bestämt sig för att ruva tillsammans. Det brukar inte bli bra resultat av det, sedan får det vara hur gulligt det vill men äggförvirringen bli lätt total. Börja med att flytta den höna som trängt in sig men det är inget som säger att det fungerar, ibland är det en höna som legat nästan sin tid ut som går med på att byta plats.
För mig har det oftast varit på det viset och jag tror det beror på att det varit en lågrangigare höna som tagit platsen först och sedan har en höna med högre rang kommit och trängt in sig.
Framför allt min ursprungshöna Flamma har gjort detta till sin specialité, en mycket högrangig, trevlig höna som aldrig någonsin hittat ett eget rede utan alltid stulit någon annans. Lite lat verkar det som, eller smart?!?

Fördelen att alla ägg lagts samtidigt är enorm, kycklingarna föds då vanligen ungefär samtidigt, med variation upp till ett dygn. Får hönan själv samla Ok, men de extra ägg hon kan få av alla andra gör att kläckningsperioden blir väldigt utsträckt. Sedan första kycklingen är kläckt stannar hönan i redet bara en viss tid och det är riktigt tråkigt att behöva hitta nästan färdiga kycklingar med bara någon dag kvar övergivna. Det kan dessutom bli väldigt mycket ägg under hönan vilket gör att hon har svårt att räcka till åt dem alla eller ens att vända alla ägg som hon ska. Går hönsen helt fritt hela tiden och går iväg till en alldeles egen gömma när de vill ruva löser detta sig av sig självt, men för alla som har hönsen i ett hönshus med reden de äggar av sig i kan det lätt stöka till sig om man inte lägger sig i lite grann och styr upp det hela.

Har man många ruvhönor som får kycklingar tätt (även annars) är det jättebra om det finns en liten kycklinggömma i anslutning till resterande hönshuset som den nyblivna familjen kan stängas in i ett dygn. Detta för att kycklingar och höna ska knyta ann till varandra ordentligt och kycklingarna får mjukstarta livet utan konkurans från övriga. Att den ska vara i hönshuset och inte separat är för att resterande ska kunna bekanta sig med nykomlingarna och känna igen dem från första början.

Bidrag till försörjningen

Förutom goda ägg i alla färgvarianter utom kritvit, mörkbrun, rosa och grön bidrar de med kött om de får och vill ruva fram kycklingar. Statistiskt sägs det att ca 60% blir tuppar och tuppar säljer man inte alla och man ska absolut inte ha kvar dem alla, även om man helst ska hålla fler än en. Det är rent djurplågeri (läs hönplågeri) att ha massor med hormonstinna tupphuliganer. Spara de "tuppigaste", sälj det som går och slakta de som bli över.

Överskotts kycklingar ger ett bra tillskott i frysen om hösten även om det absolut inte är någon köttras. Att behålla hela slaktkroppen tycker jag inte är värt besväret eftersom köttansättningen på kroppen är minimal. Däremot får man de bästa bitarna ifall bröstköttet och benklubborna styckas ut.

Köttet ska hänga och jag har sett en uppgift att 40 dygnsgrader ska vara lagom att hänga höns. Det innebär 4 dagar vid 10 grader, eller 10 dagar vid 4 grader (kylskåp). Vill man spara hela fågeln, plocka och ta ur den låt hänga vid cirka 10-12 grader i 3-4 dagar, luftigt och flugfritt. Det många gör fel är att stoppa i plastpåse och sedan i frysen direkt. Man får då en superseg köttklump som inte duger till något.

Har man aldrig tillagat hemkyckling är det lätt att göra samma misstag som jag gjorde första gången och tro att det är bara att slita fram vilket kyckling recept som helst och följa det..... Det man måste komma ihåg är att detta inte är en broiler som växt jättefort och inte fått motionera. Utan en riktig kyckling som använt sina muskler och fått växa i godan ro, det innebär att det finns motstånd i köttet och då krävs lite annan tillagning, trots hängning efter konstens alla regler.....

Lite om spannmål den bästa maten för en lantrashöna

tillsammans med matrester och snäckskal förståss

Vete
Vete är energirikt och kan utgöra en stor del av fodret. Proteinkvaliteten är lägre än i korn och havre. Om vetet blir finmalet kan det ge en klibbig konsistens och fastna i näbben. Det kan med fördel utfodras helt eller endast lätt krossat. Vete har misstänkts kunna bidra till hackning vid stora givor.

Korn
Korn är ett bra hönsfoder, men bör helst sönderdelas, om det inte är mycket väl utvecklat med låg skalhalt. Skalet kan enligt äldre källor ge besvär. Energi-innehållet är lite lägre än i vete men proteinkvaliteten högre. Vissa kolhydrater i korn kan ge upphov till klibbig eller lös avföring framför allt hos kycklingar men även hos värphöns, med risk för smutsägg om andelen överstiger ca 20 %. Krossat korn äts gärna av hönsen.

Havre
Havre är begärligt foder för fjäderfä. Det har högre kvalitet på proteinet än övriga spannmålsslag och är dessutom fettrikt med hög andel linolsyra. Skalet utgör ca 30 % av totalvikten. Detta drar ner energivärdet och kan också skapa problem vid industriell tillverkning av foderblandningar. Fiberinnehållet tycks annars kunna ha en positiv
inverkan speciellt i kombination med mycket vete (Elwinger). Om du använder den egna gårdens havre kan du med fördel krossa havren varvid hönsen själva sorterar bort en del av skalen, vilket i någon mån
minskar problemet med att havren sänker energikoncentrationen. Fullständigt skalad havre har ett mycket högt fodervärde, (ca 14,3 MJ/kg). Krossad eller skalad havre har dock kort hållbarhetstid och du bör krossa/skala lite i taget hellre än lagra processad havre.

Råg
Råg är mindre lämpligt p.g.a. innehållet av svårsmältbara kolhydrater. Eventuellt kan högst 5–10 % blandas in. Hel råg äts enligt vissa uppgifter inte av höns. Rågvete har ett näringsvärde och en användbarhet som ligger mellan vete och råg.

Tuppen är släkt med övriga, måste jag byta nu?

Inavel är naturligtvis inget man ska eftersträva, men denna inavelsskräck många lider av ställer till mer skada genom bytande av höns i tid och otid (genom spridande av sjukdommar) än om man behåller samma grupp. Detta gäller åtminstone våra lantraser.

Man kan självklart bli skeptisk till hur man ska kunna avla på far-dotter, far-dotterdotter osv. men här kommer begreppet "purging" in. Om man översätter det är betydelsen rening. 
Våra lantraser har redan utsatts för mycket hård inavel (det är ju så de blivit bevarade på ensliga gårdar) med minskad kläckbarhet och allt annat som följer med. Flertalet djur tål inte denna behandling pga olika svagheter/defekter och dör ut. Av någon anledning klarar vissa djur sig och är idag förfäder till våra lantraser. En utrensning ("purging") har alltså skett av skadliga "alleler" där bara höns som saknade skräpgener överlevde.

Lanthönsen är därför väldigt okänsliga mot inavel men för den sakens skull tål de inte hur mycket som helst och jag brukar rekommendera att flera tuppar hålls samtidigt. Samma ledartupp behöver kanske inte heller hållas allt för många år i sträck utan med jämna mellanrum ersättas med nya förmågor ur de egna leden. Den genetiska variation som blir av att olika djur och kombinationer av djur används räcker för att hålla en sund och frisk stam, trots att alla är släkt med alla på de mest intrikata sätt.

Det är gjort test på detta och jag klipper in text:
En population som är utsatt för inavel kan ibland återhämta sig från inavelsdepressionen. Försök med höns har visat att det första som hände vid stark inavel var att kläckbarheten på äggen sjönk drastiskt.

Vid fortsatt inavel kunde man dock se att kläckbarheten började öka efter ett antal generationer för att till slut åter närma sig 75% som var den ursprungliga siffran innan inaveln startade. Detta kan förklaras med att de skadliga, recessiva, alleler som påverkade kläckbarheten började förekomma i homozygot form av den kraftiga inavel som dessa höns utsattes för. Detta medförde naturligtvis att kläckbarheten sjönk, men det medförde också att de kycklingar som bar på dessa alleler aldrig kläcktes och därmed inte fördes vidare till nästa generation. De kycklingar som däremot kläcktes var de som utgjorde avelsbasen för nästa generation och de hade inte dessa skadliga alleler. Denna utrensning av skadliga alleler brukar man kalla för "purging".

 

En population som har varit utsatt för inavel och sedan överlevt och återhämtat sig är då mindre känslig för inavel nästa gång de blir utsatta för detta eftersom de redan har rensat ut en hel del skadliga alleleler. Att så är fallet är väl dokumenterat i den vetenskapliga litteraturen. Dock skall man vara medveten om att utrensningen främst sker av skadliga alleler. De milt skadliga allelerna som orsakar en mildare eller mer smygande inavelsdepression påverkas inte i lika hög utsträckning.

 

Denna avelsstrategi kan också användas i husdjursförädlingen där man utsätter de mest fördelaktiga (överlägsna) individerna för en mild inavel. Det finns fullständigt inavlade linjer av försöksdjur (mus, råtta, kanin) som har en heterozygotigrad på nära noll. Dessa linjer är fullt friska och visar inga uppenbara defekter. Observera att ovanstående gäller populationer som klarade inavel. Det är säkerligen vanligare att inavelsdepressionen blir för stark och att populationen dör ut.

 

Text från: http://www.norrdal.se/populationsgenetik.htm