Fjälluggla

Fjällugglans längd varierar från 53 centimeter till 66 centimeter, vingspannet är 140-165 centimeter. Vikten för en hane är cirka 1,7 kilogram och för en hona cirka 2,1 kilogram. Dess ögon är stora och gula och bedömer avståndet till bytet korrekt. Fjällugglan är tyst, skygg och svår att få tag på, men på vårkanten gör varje par anspråk på sitt territorium med efterhängsna rop som kan höras så långt som 10 kilometer.

När Linné beskrev fjällugglan 1758 förde han den till släktet Strix och han gav den två synonyma vetenskapliga namn; Strix scandiaca och Strix nyctea. 1931 strök professor Einar Lönnberg den ena synonymen och gav den namnet S. scandiaca. När senare forskning påvisade stora skillnader mellan släktet Strix och fjälluggla förde man den istället till ett eget släkte. Man använde sig då av Linnés två synonyma namn, släktet fick namnet Nyctea och artnamnet blev N. scandiaca. Studier av DNA har påvisat fjällugglans nära släktskap med berguv (Bubo bubo), och därför klassificeras fjälluggla numera till släktet Bubo och har det vetenskapliga namnet Bubo scandiacus. Observera att det ändrade släktnamnet innebar att även artepitetet ändrade namn från scandiaca till scandiacus (enligt släktnamnets genus).