Jaktfalk

Jaktfalken förekommer i fjälltrakter och på tundra runt hela norra halvklotet. Den förekommer i Kanada, USA, Mexiko, på Grönland, Island, i Norge, Sverige, Finland, Frankrike, Grekland, Ryssland och Kina.Västeuropeiska och amerikanska populationer är starkare knutna till vatten.

Jaktfalken är en stannfågel, men ungfåglar drar sig regelbundet söderut under sina första vintrar och kan då ses långt söder om sina häckningsområden. Falken rör sig också spontant över stora avstånd.

Jaktfalken beskrevs systematiskt först av Linné i den tionde upplagan av Systema naturae under namnet Hierofalco rusticolus.

Jaktfalken tillhör en grupp mycket närbesläktade stora falkar. Förutom jaktfalk omfattar gruppen slagfalk, tatarfalk  och juggerfalk. Den australiensiska svartfalken, räknas ibland även in i denna grupp. Gruppen utvecklades någon gång för omkring 2,5-2 miljoner år sedan men dog nästan ut någon gång för lite mer än 200 000 år sedan. Av ett flertal arter överlevde endast en i nordöstra Afrika. Samtliga arter i gruppen har utvecklats från denna ursprungspopulation.

I Altaj hybridiserar tatarfalk med jaktfalk i det fria och det genetiska materialet i gruppen är svåröverskådligt. Det har föreslagits att hela gruppen kunde kategoriseras som en art som då får namnet F. hierofalco.

Det finns många färgvariationer och omkring ett dussin har beskrivits som underarter eller egna arter. Idag erkänns ingen underart. Den enda population som har en stabil avvikelse är den isländska stammen som är ljusare grå än den övriga världspopulationen. De delvis vita grönländska fåglarna uppvisar dock en stor variation och övergången till mörkare fåglar är klinal. Den isländska populationen betraktas därför av vissa taxonomer som underarten F. r. islandicus (Brunnich, 1764).

En utdöd underart, F. r. swarthi, levde under sen pleistocen, för 125 000 till 13 000 år sedan. Denna underart var något större än dagens jaktfalkar och lämningar har påträffats i Wyoming, New Mexico och Kalifornien.

Jaktfalken har en kroppslängd på närmare 60 centimeter och en vingspann upp till 130 centimeter. Den kan ibland förväxlas med duvhöken men har en aggressivare flygteknik och spetsiga vingar. Teckningen är gråspräcklig på ovansidan, de typiska falkkännetecknen är mycket svaga. Undersidan är ljus med mörk vattring. Nordligare former är ljusare - på Island är jaktfalken ljust grå och på Grönland finns den vita form med mörka fläckar som var den mest eftersökta statussymbolen inom falkeneringskonsten vid de europeiska furstehoven.

Könen liknar varandra med enda skillnad att honan är något större. Ungfåglar är oftast mörkare än vuxna fåglar.