Lunnefågel

Idag förekommer inte lunnefågeln som häckande fågel i Sverige. Dock har den häckat i Bohuslän och den beskrevs första gången som häckfågel i Sverige den 14 juli 1837, men man har visat genom benfynd att den häckat under lång tid i Sverige. I modern tid fanns det enda kolonierna på Soteskären och på Stora Knappen bland Väderöarna i Bohuslän, där man tror att ett hundratal par kan ha häckat. Dessa kolonier försvann på grund av jakt och äggplockning trots att lunnefågeln var fridlyst i Göteborgs och Bohus län redan från 1913. Även minken gick hårt åt dessa båda kolonier och de sista paret häckade 1970. Senare återplanteringsförsök har misslyckats. Enstaka sommarfynd av adulta individer görs då och då under häckningstid i Bohuslän, oftast på Soteskär, men 2006 observerades ett lunnefågelspar på Nidingens fyrplats utanför Hallandskusten. Sommarfynd av juvenila fåglar har gjorts så långt söderut som Halmstad (18 augusti 1956) och Hermanö (13 augusti 1973). Det finns därför förhoppningar om att den kommer att häcka i Sverige igen.

Lunnefåglar ses årligen utmed Sveriges västkust när de passerar under flyttningen och då främst på vintern. Det har noterats att fler lunnefåglar observeras vintertid på västkusten än tidigare, exempelvis mer än 300 stycken 1990, 225 stycken 1996 och 440 stycken 2002, och detta förmodas bero på ändrade övervintringsområden.