5. Historia och rasram Mellerudskanin

Mellerudskaninen är den andra av våra två svenska lantraskaniner. Den är relativt nyupptäckt (första besättningsbesöket gjordes oktober 2001). Vid årsskiftet 2007-2008 fanns 23 inrapporterade djur fördelat på 11 besättningar och under året föddes 9 kullar med totalt 36 ungar runt om i landet.

Ursprungsdjuren hittades hos Edit Johansson i Mellerud, en döv/stum tant som närmar sig 90 år. "Edit i sjöskogen" hade ett antal kaniner av gammal stam (i ganska dåligt skick) och för henne hade kaninerna alltid varit en självklar del i hushållet då de bidragit med smakligt kött. Djuren har funnits i Dalsland sedan 1937 då hennes familj flyttade dit från Kristinehamn. Djurantalet var tidigare runt 15-20 men hade sista åren minskat drastiskt då hon inte längre slaktade själv.

 

I omgångar fick genbanken tillgång till 4 djur (2 hanar & 2 honor, som med största sannolikhet var nära släkt). Ytterligare några avelsdjur tillkom under 2007 då kvarvarande djur tillvaratogs. Alla Mellerudskaniner härstammar från dessa ursprungsdjur. Under de år som förökningsarbetet pågått har inga inavelsrelaterade störningar såsom nedsatt fertilitet, missbildningar, dåligt temperament, små kullar eller dålig tillväxt rapporterats. 

 

Den behöver förökas rejält, och man behöver tänka sig för när man bedriver sitt avelsarbete. Enligt ansvarig är långa generationsintervall det bästa tvärtemot vad man kan tro, dvs. att man avlar på samma kaniner så länge de är friska och klarar av att föröka sig. Detsamma gäller gottisarna, en del byter djur efter några år men så ska man alltså inte göra. Ser man till hur många av avkommorna som faktiskt hamnar i en genbank och används aktivt är de inte särskilt många, därför är det ingen fara för att det blir en massa avkommor från samma individer som därmed blir överrepresenterade. Långa generationsintervall kan innebära 6-7 år innan man behöver skaffa nytt blod.
Har man långa genarationsintervall går utvecklingen lugnare tillväga, en kanin behöver ju inte vara så gammal för att bli mamma eller pappa vilket innebär att det blir ganska många generationer på ett decennium, tillskillnad från oss människor t.ex. som det "normalt" går tjugo år mellan skiftena.

Mellerudskaninen liknar gotlandskaninen i storlek och form, men har lugnare temperament och borde därför passa mycket bra som sällskapskanin.
Den har inte gotlandskaninens färgvariation, den är albino eller svart-vit (hollandsteckning, en variant som mer eller mindre försvunnit från Gotlandskaninen). På de gamla bilder som Edit flitigt tagit på sina kaniner kan man se att det tidigare fanns fler färger t.ex. brun/gul hollandsteckning men dessa syns inte längre till.
De kräver ev. lite mer kraftfoder än gotlänningarna. Antalet ungar är statistiskt sett färre per kull, men som sagt, underlaget är litet, en kull på bara ett par ungar drar ner medelvärdet totalt sett rätt rejält.

Vill man skaffa mellerudare och hålla dem i genbank ska man kontakta Sara (föreningen Gotlandskaninen), det är hon som driver det hela och eftersom de är så få vill hon gärna ha ett finger med i spelet när det gäller vilka djur man håller. Och till sist, mellerudaren är inte en godkänd lantras ännu som gottisen, men blir det troligen framöver!

Text enligt:
Tidningen Gotlandskaninen nr 2 2005
Humleblomster, signatur på Alternativ.nu http://www.sanduddensdjur.se/
samt hörsägen från Maria Ericson.

  Far och son (Snöbollen och Glitter)