Poesisamling 3.
Av vackraste stål.
Han kommer till mig om natten.
En riddare, vacker som få.
Hans själ är lidande.
Hans blod ljuvt som heligaste vatten.
Mörk är hans skugga, vit är hans hy.
Glimmar med sin smärta.
Ty, en längtan i min själ, har sakta börjat
att gry.
En bringa av stål, min riddare bär.
Se honom strida.
Se honom ont, i hjärtat lida.
Född i värld
gjord av krig.
För hans mörka skönhet
jag viger mitt liv.
Jag välkomnar dig min riddare
som ingen kan förstå.
Han som är den tysta och kalla.
Den man som är född till riddare av
vackraste stål.
/J. Huss.
En ängels röst.
Universum har skänkt dig en röst
av ljusets strålar.
Visste ej, att änglar kunde tala.
Skymmningsrike i ditt hjärtas kloka famn.
Du med ditt heliga väsen.
Du bär, mina blodiga fötter, hela vägen fram.
Med himlavalvets sköte, du vaggar
min tröstlösa själ till ro.
Visste ej, att det eviga kunde bestå.
En drottningskrud av ljuvaste rosen blad.
Törnar som en krona.
Du både ger och tar.
Rädd och sårbar, sträcker jag mig sakta fram
i månens dunkla ljus.
Med trädets rötter du mig betraktar och
viskar då i vinden.
– Säg mig mitt barn när ska du förstå?
Att tröstlösa själar är ej någon skam.
Att du som människobarn har du fått gåvan att känna.
Kraftlös jag faller, kan ej höra din röst.
Men då i gryningsljus, jag känner
dina vingars trygga famn, mig sakta nå.
Att du äro den, som bär mina blodiga fötter
ensam
Hela vägen fram…
/J. Huss
Bestulen.
Borta är din tillit.
Borta är nu allt ditt hopp.
Borta äro livet.
Som dig har förrått.
Bort äro gnistan i din blick
Borta äro livets mening.
Borta äro själens vingar.
Borta äro ditt vackra skratt
som klingar.
Borta är nu livet sig själv
förgått utan synliga spår.
Borta är nu kampens makt.
Förlorat både sitt ljus
och sitt mål.
Bruten äro din ena vinge
trasig av sin långa färd.
Smutsig av svåra minnen
ty, kampen var den smärtan värd.
Förfallen, sliten och svag
står du naken
på livets väg.
Dock sorgen håller dig stark
och sluten.
Ensam på det
som kallas för vår värld.
/J. Huss