Till minne av Hobbe
Min gamla fina Hobbe måste få en sida även han, även om han inte är någon abessinier utan en, jag tror det kallas silvertigré huskatt.
Han fick en hård start på livet och är den sista länken till vårt gamla kattsläkte. När hans mamma väntade honom blev hon väldigt sjuk och överlevde med napp nöd att bära fram kattungarna. Trots att det kändes oerhört hårt mot vår fina gamla Skruttan, som hon hette, plågade vi henne ytterligare ett par dagar då hon levde på lite ris, vilket var den enda föda hon fick behålla. När kattungarna bara var några dagar gamla tog orken helt slut för deras mamma och hon fick med lite hjälp somna in.
Där stod vi då med två kattungar som inte ens hade ögon och det är ett styvt jobb att föda upp kattungar på nappflaska. Men det fanns inte annat att göra och tur är det att mor var hemma hela dagarna eftersom hon är bonde, de vill ju äta nästa hela tiden. Efter denna konstiga uppväxt så har vi alltid sagt att Hobbe är min bror för vi har samma mor, och att han skulle vara katt är något han har haft lite svårt att förstå.
Till beteendet har han mer varit som en mycket sällskaplig och social hund. Kanske är det därför som jag tycker så mycket om abessinier, många beskrivningar av deras kynne är att de påminner om just hundar.
När Hobbe var ung och bodde i lägenhet skulle han varit lycklig om han haft ett klätterträd men de var tyvärr för dyra då, så det fick han aldrig uppleva (Tarzan fick ett som gick ända upp till taket innan han ens kommit hem, men nu är lederna för gamla och styva på Hobbe för att han ska uppskatta trädet). I stället blev han tusspecialist. Att springa runt runt i lägenheten och jaga tussar som vi drog var hans specialité, sedan skulle vi svinga den högt upp i luften. Ingen luftakrobat skulle kunnat fånga den säkrare eller elegantare än vår Hobbe.
Denna hård träning gjorde honom till svalorna skräck hemma på Kallmyra. I alla tider har svalorna retats med gårdens katter utan problem. Det gjorde bara en svala en gång med Hobbe, den dog och sedan upphörde leken för alltid.
När han blev gammal och fick problem med lederna hoppade han inte så gärna men såg in i det sista det som sin uppgift att se efter Tarzan och Miskai och tvätta dem bakom öronen, vare sig de ville eller ej. Från att ha varit en riktig storjägare av mus, fågel och ekorre blev hans byten mindre och mindre för att på slutet nästan helt upphöra. Men 2 dagar innan det var slut kom han faktiskt och skröt över en mus han fångat. Den var i och för sig så liten att svansen med knapp nöd stack ut ur munnen på honom men det var lycka i alla fall. Även om han på slutet inte var lika aktiv som förr bestämde fortfarande han i huset och hälsad alla som kom välkommen. I hans ögon var det givetvis honom de har kommit för att hälsa på.......
Inget blir mer sig likt utan min älskade lillebror men nu har du det bra och får skutta runt och jaga svalor och ekorrar som dina unga dagar. Älskade kissen!
