Att en promenad runt kvarteren i vår lilla stad kan bli en sådan lycka. Jag och sambon tog en uppfriskande höstpromenad häromdagen. Minstingen satt i vagnen intet ont anande. När vi kommer in i ett kvarter med hyreshus och bostadsrätter går vi förbi deras odlingslotter. Komposten ligger precis intill den lilla cykelbanan där vi går. Just där stannar jag upp...hjärtat bankar....ser jag rätt? Jodå! Alldeles nyslängd i kanten ligger en änglatrumpet med stammen grov som min arm. Jag blir naturligtvis alldeles till mig och beslutar genast att den skall räddas från detta hemska öde och få följa med hem till oss. Sambon bleknar av fasa! Är du inte klok, den kan vi inte släpa härifrån! Men ack så fel han hade. Trots att han motar bort mig därifrån så går vi samma väg tillbaka och jag får upp änglatrumpeten i vagnen. Den ler av lycka, det ser jag. Minstingen ser förvånad ut över att få sällskap i vagnen...Sambon ser sig ängsligt omkring och hoppas av hela sitt hjärta att ingen ser honom i denna situation. Den fantastiska historien kunde ha slutat där men lyckan kommer att späs på ännu mera...För när jag lyfter på änglatrumpeten ser jag den underbaraste lilla rosa-vit randiga dahlia liggandes därunder med ett rejält knölparti. Vilken tur att vi har så stor barnvagn! Stolt och lycklig över att ha räddat livet på två individer styr jag vagnen hemåt. Sambon påstår att jag flyger över asfalten....
...vi trädgårdsmänniskor. Så smått börjar vi packa ihop trädgården nu känns det som. Än är det liiite sommar kvar, men nu har känslan av att går runt och förbereda sig för idet infunnit sig. Tomatspannarna (hinkar, för mera norrboende) töms, komposten rivs om på allvar (blir ju inte det på sommaren). Äppleträd har planterats. Ska man plocka in vattenpumpen än? Dela, flytta perenner.
Vemodigt känns det på ett sätt men ändå ganska skönt. Nu är det snart dags att krypa upp i soffan, stearinljus, brasan och en hel hög med trädgårdslitteratur...visst är det härligt att kunna sitta och läsa i underbara trädgårdsböcker utan dåligt samvete. Får faktiskt lite dåligt samvete när man sitter och njuter av någon inspirationsbok på sommaren...man borde ju vara ute i sin trädgård och förverkliga alla idéer man har och får istället..På hösten och vintern är det tillåtet att drömma!
Jag har alltså bestämt mig för att hösten är välkommen!(...inte...)
Har man hört det förut från grönnördarnas håll? " I år ska jag inte så några fröer..." Är det någon någonsin som hållit ett sådant löfte? Verkar vara lika svårt som rökarnas löfte om att sluta med sitt begär. För vad gör man när frökatalogerna börjar trilla in och man hittar något bara litet spännande i varje katalog. Man beställer...och sår. Vad gör man när någon kommer med härliga gåvor i form av fröpåsar. Man tar emot...och sår. Vad gör man när man har massor av fröpåsar liggandes från åren innan. Man sår. Det går bara inte att låta bli. Känslan när det gror är inget man kan beskriva i ord. Alldeles alldeles underbart. I år skulle jag verkligen inte så något. Jag förstår ju själv att jag måste börja med strukturen på den nya trädgården innan jag står med en massa plantor som jag inte vet var jag ska peta ner någonstans. Jag måste se hur solens gång över tomten ter sig, jag måste lära mig jorden. Se hur barnen (som blir 4 till antalet inom 3 veckor...) kommer att använda trädgården. Allt detta innan jag kan komma med en massa frösådda plantor som behöver min omvårdnad och rätt placering. Hittills har jag sått, förutom tomater och chili, aquilegia, astrantia, geum trifolium, dierama, digitalis parviflora och viridiflora, campanula, aconitum, dactylicapnos scandens, dianthus, gloriosa superba, phyteuma scheuchzeri, peganum harmala, monarda punctata, clematis tangutica, penstemon digitalis, äppelgurka, djungelgurka, mängder av örter, kapris, krasse en masse liksom ipomoea....
Jag VET att jag inte är ensam och jag vill INTE bli avvänjd...
Nu har vi sakta bott in oss i nya huset. Underbart. Jag älskar verkligen vårt paradis! Känns som om här finns alla möjligheter!
Än sålänge har vi bara röjt i trädgården. Vildvin, taxus och murgröna som växte över hus och uterum har sambon slitit och kämpat med. Både råstyrka och yxan fick användas. Lite hemskt känns det när växter som vuxit i årtionden måste dras ner och tas bort, men det var absolut tvunget både för husets skull och för att få ljus. Och vilket ljus det blev! Själv har jag tuktat enar, tallar, cypresser...eller vänta nu..tuja...?...sjutton också att jag aldrig ska kunna lära mig skillnaden på dom två. Måste läsa på en gång för alla! Nåväl, en del barrisar blev uppstammade och tillklippta iallafall. Några träd, två granar och ett par björkar, skall inom några dagar även dom fällas. Jag gråter men ser även där nödvändigheten i det hela.
Några fröer har också kommit i jord. Chilin är sådd och några perenner. Det kliar i fingrarna att komma igång med resten, men inser som varje år att det är lite för tidigt ännu.
I helgen gick det stora flyttlasset. Själva bohaget hade gått några dagar tidigare till den nya adressen och nu var det växternas tur. Hyfsat väder, ingen tjäle, plusgrader gjorde att jag vågade. Nya grannarna kan nog ha funderat när dom såg "nybyggarna" komma med släpet fyllt ett par vändor. Vårbruk i januari...Först grävdes en rejäl rabatt upp där perennerna skulle jordslås, sedan kom växterna som grävdes ner och märktes upp. Eftersom jag har en liten grabb i magen som växer till sig i 28:e veckan gjorde jag inte så många spadtag själv utan lejde bort arbetet till sambo och min far. Jag hade lovat min grävhjälp att det inte skulle vara några problem alls eftersom det är rena sandjorden dit vi flyttar. Lätt att gräva även i blöta januari...Hade dock missat en liten detalj. Att verkligen kolla upp antagandet. Sambon grävde, svor, muttrade, bröt spaden. Hård sand påstod han. Jag konstaterade att det var sandjord men med ett lager lera på 25 cm ovanpå. Mer än halva min uppsprayade rabatt blev det inte tal om att gräva upp. Då kom far min som räddande ängel och fortsatte jobbet....(Denna stackare som först fått stå i garaget ett par timmar och snickra hyllor till mina övervintrare)
Nu är det bara att hålla alla tummar för att det inte växer upp döda plantor i trädgården till våren. Eller...ja, då växer dom ju inte naturligtvis. Känns som om jag måste ha en nödplan om detta skulle ske. Sambon och fadern kommer iallafall aldrig få veta om allt skulle frysa bort....
"-...och du som säger att din hobby inte går ut över andra..." Kommentar från sambon.
Nyårsafton, och julens dunderförkylning vill inte ge med sig. Var ute i verandan och nös lite nyårshälsningar på övervintrarna. Dom undrade varför jag lät dom stå därinne när utetemperaturen knappast varit lägre än vad dom klarat av i vinter... Jag svarade dom med en nyårsöverraskning;
-Ni ska alla få ge er ut på en resa. Om en vecka skall ni packas ihop och flyttas några kvarter längre bort. Till ett nytt boende, ett garage där ni får tillbringa resten av vintern.
-Åhhh! Jublade alla änglatrumpeter, pelargoner, fuchsior, stevior, dahliaknölar och annat löst grönt. - Men tänk om det blir frost och kallt precis när vi skall flytta? Och om inte garaget håller frostfritt, och om ljuset räcker inte till???
-Lugn, mina vänner, svarade jag, utan att för en sekund visa att jag haft och har samma farhågor. - Det kommer att bli så bra, jag kommer att göra allt för er (och så tänkte jag på den gången i barndomen då jag var så mån om min get att jag sov bredvid den i det gamla hönshuset...trots att jag fick hela kroppen täckt av hönsloppor ...). - Och tänk på att bilen, den kommer att få stå ute i kylan.
-Vet sambon om det? Han köpte ju nytt hus för att få ett stort garage med plats för bil och meck......undrar den varigerade ängeln.
Just precis där var jag nödd att lämna mina vänner för att inte smitta ner dom för mycket med mina ömmande bihålor. Och för jag är inte den som använder det moderna uttrycket:
Ordnade Cedergren vad dom lovat? Jodå, en vecka efter min önskan ligger den där på posten. Rosen. Den underbara Mrs Oakley Fischer. Nu är längtan stor till våren och att få se hur väl den etablerar sig hos mig. Alla tummar hålls!
Änsålänge har inte frosten varit så vansinngt hård och t.om luktärtorna blommar isigt och kallt därute. Fantastiskt, vilka kämpar. Annars är trädgårdslyckan nu att gå in i övervintringsverandan, dra in den underbara doften av den ännu blommande änglatrumpeten och glömma tid och rum och bara pilla med växterna. Dahliaknölarna är nu ömt inbäddade i torv, fuchsiorna vinterfriserade och samsas med allt annat som man vårdar som barn under vintern. Inte konstigt att oinvigda tycker att man är lite lustig...
Suttit och pillat in lite bilder nu i mitt album. Inte blir det många, vilket tråkjobb. Fast ingen tvingar mig ju. La in ett par av alla bilder från vår Englandsresa i september. Vi hyrde en bil (jo, jag körde på VÄNSTER sida!) och körde ner igenom Devon och Cornwall. Eden Project tog vi oss en titt på. Inte riktigt min grej med stora tropiska växthus, men kul att ha varit där och sett det man läst och hört om. Ett annat ställe som däremot var my piece of cake var Sissinghurst Castle. Vita Sackville-West och Harold Nicolsons hem, sedan 1967 i National Trusts vård. Där kunde jag ha vandrat runt ännu om inte flyget var bokat och sambon stampade.... Jag blev förälskad där....(ja, förutom i den stampande sambon då...) en alldeles underbar thehybrid ropade på mig där i rosenträdgården. 'Mrs Oakley Fischer' hette hon. Nu har jag fått Cedergren på Råå att nästan lova mig att dom ordnar fram henne till mig. Åh!
