kap 1-3
Introduktion (Marika)
”Betalar du kontant eller med kredit? ”
Jag mötte kassörskans falska leende. Sträckte fram två sedlar och tog i mot växeln.
Jag gick till busshållplatsen. Där var en gammal dam på sin kurator, en pojke i stora baggy-kläder i olika färger och en medelålders kvinna. Regnet hängde i luften och det var en kylig september kväll. Man kände verkligen att det var höst. Vissa affärer hade till och med börjat med julskylta. Jag tog upp den nyköpta tiningen. Jag brukade vanligs vis inte köpa tiningar men den här gången var det något annorlunda. Rubriken var ”ca 30 ungdomar frösvunna utan spår”. Rubriken intresserade mig. Jag själv har alltid tyckt om spänningen med att lösa gåtor. Jag läste den långa texten på sidan två. De försvunna var mellan tolv och sjutton år. Där var även en interjuv med en av föräldrarna. Konstigt nog kände jag igen henne. Hon var mamma till en av mina gamla polare. Jag hade redan bestämt mig. Jag skulle reda ut den här röran.
Jag gick mot huset längst ner på gatan. Ett klassiskt engelskt parhus med en liten trädgård och veranda. Jag hoppas att de fortfarande bodde kvar. Jag knackade på. Det dröjde inte länge förrän ett ansikte jag kände igen från förr öppnade. Det var fru Dorkels man och min gamla klasskompis far.
- ”Nämen Joseph! Är det verkligen du? Jag har inte sett dig sedan du slutade högstadiet. Kom in, kom in!” Herr Dorkel var en pigg man trotts sin ålder och var alltid öppen och glad. Jag hängde av mig kläderna och Herr Dorkel ropade på sin fru och frågade om jag ville ha te. Efter en stund var teet färdigt och jag, herr och fru Dorkel satt vid ett runt bord och sörplade te. ”Så Joseph, vad ger oss den äran att du är på besök?”
”Jo, jag såg tinigs repotachet och tänkte om jag kunde hjälpa till med något.” Fru Dorkels ögon blev lite blanka. Herr Dorkel såg oroligt på sin fru och svarade sedan på min fråga. ”Som du vet är Scarlett bortta och.” Han harklade sig. ”Scarlett umgicks ju aldrig med någon så vi kan inte fråga någon kompis, vi vet faktiskt inte vad vi ska göra.” Jag bad om att få titta på Scarletts rum. De gick med på det så efter fikat gick jag upp till övervåningen.
Rummet var litet och trång. På golvet låg det kläder och CD skivor huller om buller. Inga spår vad jag kunde se. Förutom datorn. Den stod på. Jag gick fram. Itunes och mailen var det enda som var uppe. Klickade upp mailen. Där var det ett öppet meddelande.
Känner du dig annorlunda? Utanför? Att du inte passar in?
Du har du kommit rätt. Kom till jornangatan 14 och vi löser alla era problem.
Jag gick ut i det kalla vädret. ”Typiskt London, om det inte precis regnat så regnar det.” muttrade jag för mej själv. Det började så sakta mörkna ute. Stannade till vid ännu en tinings affär för att se om inte det fanns någon mer information att utgå ifrån. Jag såg inget nytt eller användbart i tinings stället i hörnan så jag gav upp. Nickade åt butiksägaren och gick ut. Satan att jag inte tagit med mig paraply. Som tur var duggregnade det bara. På vägen fångade ögat något. En skylt med feta blå bokstäver, Känner du dig annorlunda? Utanför? Att du inte passar in? Du har du kommit rätt. Kom till Jornangatan 14 och vi löser alla era problem. Nog kände jag igen texten alltid. Det finns bara ett sätt att gå vidare med det här.
Nästan sprang ner för Oxford Street. Hjärtat pumpade lite för snabbt och andningarna var lite för täta, shiit, ja borde träna mer. Svängde in i en liten gränd, så såg jag den, en helt vanlig lägenhet, med gröna fönsterkarmar och mörkbrun stor dörr. Jornangatan 14, här var det.
Kap 2(marika intuoktion)
Tanken slog mig att det här kunde vara svaret. Kanske skulle det vara en mördare, eller en pedofil bakom den stora bruna dörren. Men jag var alldeles för ivrig för att vända nu. Jag knackade på. Till min stora förvåning öppnade en undernärd tant. Hennes rynkor var djupa och hennes tänder ljus gula. Håret var grått och uppsat i en slarvig knut med två kinapinnar. Hon hade en lång badrock på sig och log brett mot mig. ”Goddag unge man, hur kan jag stå till tjänst” Hennes röst lät som en tvåhundraårig häxas (inte för att jag hört en sådan). ”Goddag, jag såg er reklam och är intresserad av vad den handlar om” Det är kändes inte misstänksamt, och jag började känna en sorts besvikelse. ” Jasså, åkej. Vänta i vardags rummet så ska jag visa för dig. Hon pekade med sina gamla knogia händer ut mot ett litet rum tvärs över hallen. Jag nickade och gick dit. Ja var fortfarande besviken för att jag kommit fel.
Efter säker tjugominuters väntan kom den gammal damen in. Hon bar
på en bricka med kakor och te på. Hon ställde försiktigt ner brickan på bordet och log så brett att alla hennes gula tänder syndens. ”Så ja, ta en kaka.” Hon så uppmuntrande på mig. Jag sträckte mig efter en av kakorna och började knapra på den. Medan började damen att berätta en historia.
”Du försåt, min gammelmormor berättade för mig när jag var en liten flicka om ett land som hette Timelsburg. Där alla levde i fred och lycka. Där alla som var annorlunda i den här värden kunde leva utan elaka ord eller blickar. En värd där man inte kunde vara fel. ” Hon tystnade och vi satt och bara stirrade på varandra ett litet tag. Vad ville den här kvinnan mig?