| |
|
pojkvännens föräldrar är helt fucked up, vad ska jag göra?
Så frustrerad.
Människan får fan inte gör som han vill, och han är 18.
vad är det för fel på hans föräldrar??
Jag kan förstå att man som förälder vill hålla lite koll på sitt barn, men inte fan kan man bestämma hela ungens liv. Tala om för honom när han får träffa sin flickvän och inte.
Det jobbiga med det hela är att jag inte kan göra någonting. Jag sitter i en jätte konstigt situation. Jag vill inte att anledningen till att det tar slut ska vara hans föräldrar.. Men jag kan ju inte heller gå med på vad som helst. Jag kan helt enkelt inte finna mig i att vara tillsammans med någon som inte får bestämma översig själv. Just nu känns det som att jag lever i en relation med hans föräldrar, för det är ju dem som bestämmer vad han ska göra och inte.
+ att föräldrarna tycker att det är mitt fel, att han försöker säga emot. Att jag manipulerar honom till att vilja ha en egen åsikt om sitt eget liv.
Jag blir så jävla irreterad. Hur kan man förbjuda sitt barn att träffa sin flickvän på vardagar?? Vi har varit tillsammans över 2 år nu... hur lyckas dem?
Jag har inte heller rätten att kräva att min pojkvän ska välja mellan sina föräldrar och mig. Men däremot så har jag rätten att kunna avsluta våran relation om jag känner att det är omöjligt att vara tillsammans med honom under dessa omständigheter.
Killen är inte ens strulig, han är jätte bra i skolan. Och bryr sig verkligen. Men ändå, hans föräldrar ska kontrollera precis allt. Vad är deras problem?
Sen att dem skyller hans motiga beteende på mig. What the fuck? Jag har en ljus framtid, och nej Ulrika och Joel... Jag är INTE ute efter att förstöra er sons framtid, genom att göra så att han får "mindre än Mvg" i resterande ämnen.
Han måste ju ändå lära sig stå på egna ben, och tycka själv. Ta det ansvaret att kunna besämma över sin egen tid och själv kunna födela den...
Och om vi skulle vilja ha tips på kärleksrelationer skulle vi väl ändå inte lyssna på er? Se på er själva, hur lyckliga kan ni vara. Ni träffas ju knappt.
Om ni kunde skulle ni säkert vilja ha Christian som en docka som ni kunde styra genom hela hans liv. Kanske för att förverkliga era egna drömmar?
Men kära nån. Vill ni inte hellre att eran son mår bra och får känna att han faktiskt får besluta själv, än att ni ska göra sönder hans alla kommande relationer och att han ska bli högsta chef vart ni nu vill att han ska bli det. Lyckan kommer kanske inte alltid med de större titlarna.. Tänkt på det?
Vad skulle ni göra om han sa till er att han ville bli städare? Att det va det som gjorde honom lycklig. Ja herregud, jag kan inte tänka mig att ni skulle stötta honom.
Ni stöttar honom ju inte ens i det valet han vill göra i att kunna bestämma själv.
Just nu känner jag mig: I hate you
|
|
