| |
|
historien
jag dumpade honom.
han gick tillbaka till sitt ex som han har ett barn med, som låter ganska logiskt eftersom de träffas ganska ofta angående barnet. (en av de orsakerna till att det ledde till ett slut mellan han och mig) Det kanske låter enkelt, men är verkligen den totala motsatsen. Mamman är heltsjuk i huvudet. Hon är jämnårig med mig och valde att ha ett barn trots att pappan inte var öppen för något annat än abort, nämnde jag att hon hade slutat/ slarvat med p.pillerna bakom hans rygg? Anyway, hon valde att föda barnet. Han blev inknuffad in i faderskapet och hon var dökär i honom, dock kände inte han likadant. Det hade ett av och på förhållande men mest var han kvar för barnets skull. När de hade varit slut mellan dom i kanske 3 månader kom jag med in i bilden. Hans bästa kompis är ihop med en av mina bästa vänner, malin, som jag nyligen hade blivit vän med igen efter nästan 2 års uppehåll. Jag följde med henne på en fest där killarna var och vi träffades. Det var ytligt till att börja med, en kul grejj.Jjag ville inte och hade ingen större lust med att bli involverad. Men iomed att vi fortsatte träffas och umgick alla fyra blev det en djupare grejj. Vi blev som galna i varandra! Verkligen, sånt som ord inte kan täcka utan en ömhet som visas genom blickar och beröring. Men det var mycket motigheter. Hans ex fick nys om det och ansåg att det vi hade var bara en "fling" och att jag särade på hennes familj, och hon ville göra det klart att jag träffade en pappa. Blev såklart rasande att hon kontaktade mig. Jag kunde väl inte hjälpa vad han kände? och jag dessutom. Mejlen ignorerades tills jag fick ett mail om att hon antydde att han var otrogen, att hon hade sovit över hos honom när han skulle träffa bebisen och att de hade hänt ett och annat i sänghalmen. Fick först en panik och den där känslan av skörhet, den jag hatar. Jag ville få ett stopp på det här, och det var snabbt! jag kallade in honom på mitt rum, förklarade mailen och hur jag kände över det. Liksom han träffar henne några gånger i veckan för att få träffa sin son och hon antyder att han inte är trogen, har jag inte som flickvän då rätt över att vara orolig? jag hade packat ihop hans tillbehörigheter, lite kläder jag hade fått låna att sova i osv i en plastpåse vid dörren, det var bara att ta hans pick opack och gå, jag ville inte bli sårad. hans ögon blev blanka och han for iväg som en komet ut. Hans kompis som hade stått utanför med malin följde efter honom och hon kom fram och tröstade mig. Några minuter senare är han tillbaka och säger att han måste prata med mig. Jaha? Han förklarar både det ena och det andra, t,ex att han är sämst på att prata om känslor och slipper helst det, men även att det är mig han vill ha, och han har väldigt svårt att falla för personer för de måste vara mycket speciella, och en sån person var just jag. Han var inte intresserad över sitt ex, som är helt fucked up i huvudet. Såklart att man blir alldeles varm inombords när man får höra något sådant, så vi bestämmer för att försöka igen. Det går månader, ensamma månader. För även om han finns där så kände jag mig övergiven på sätt &vis. Iomed att han aldrig ville prata och det kändes som att det hände saker ständigt var jag ensam med alla tankar och problem. Vilket ledde till att en stickig känsla uppstod att man bara fanns till för att pussa på. Jag fick frågan "jamen om han inte pratar ut problem med dig är du inte rädd för att han ska gå till någon annan med dem som känner honom bättre, det vill säga hans ex?" varningsklockan ringde och det fick en att fundera! Gång på gång blev han upplyst av mig att om vi inte började kommunicera skulle det gå åt h-vete för jag är verkligen en pratmänniska. Sen gjorde jag en riktig dum sak. Det hände ganska många händelser ett tag och jag blev så less att det slank ut ur mig att jag ville börja träffa andra, tror verkligen att jag inte la så mycket tanke bakom de orden, liksom tänkte inte på att det var så detta skulle avslutas. Jag ångrade det. Efter en vecka lägger plötsligt hans ex ut bilder på när de pussas, börjar skriva ut hans namn med en massa hjärtan och förmedla till folk att de är ihop helt öppet. Jag frågade och hans närmsta kompisar frågade om de var ihop men han förnekade blankt, bilderna som lades ut på internet var tydligen gamla. Skönt det, för annars skulle det ju kännas för min del att jag var snabbt utbytt, och den känslan är ju så skön..
Efter att det gått någon vecka så ältar jag det ena och det andra som om att knappen hade fastnat på "repeat". Jag kände en tomhet. Började älta småsaker, saker som var våra saker, våra hemligheter, som Marabou Mint! Jag tror att det var här saknaden började ta vid. Det började sägas nu att de var ihop även från hans sida. En dag så ringde jag till han, berättade att det kändes som att det fanns mycket osagt och om vi kunde träffas och prata? åh herregud jag tror jag släppte ner en bomb eller någonting liknande! Efter samtalet började Hhans ex skicka sms, maila och ringa otäcka telefonsamtal. Hon var som besatt.. Jag ville inte ha sex med honom, jag tror inte ens jag ville ha honom tillbaka, ville bara få prata ut och gå ifrån vårat möte med att ha lättat på hjärtat. Hon skriver bloggar, jag läser igenom en bunt och ser att i varje blogg är jag omnämnd. Jag sliter sönder familjer, jag är hemsk, jag är äcklig, jag är det ena och det andra och mer skriver hon att hon inte vill utelämna för att hon har sin respekt och värdighet kvar sen hon blev mamma, dock fortsätter sidorna med hatord. Jag förstår att han fick ett helvete. Kommer ihåg från det vi hade att hon brukade hota med att om han inte gjorde det och det, så fick han inte träffa sin son. snacka om helt sjukt och absurt.. Jag förstod att han ägnade hela sin fritid till försöka övertyga henne om saker, att släta över det hela, prata omkull henne, att jag inte hade någon betydelse för honom och aldrig haft, och att jag var den som var dum i hvudet. hah, lustigt. När vi var tilsm så var det jag som fick höra att det var HON som var cp huvudet, ombytta roller heh? jag kände mig så dum för att ha orsakat så mycket förödelse, det krävdes nog mycket till för att hon skulle lugna sig, men hello! det var jag som fick hotningar och obehagliga meddelanden av alla möjliga slag osvosv. Hon omnämner i sina texter fel histora. jag vill bara kommentera och skriva att så var det inte alls. Men jag vet att sådana människor erkänner aldrig att de har fel och sådana människor går inte att konversera med. Det krävdes mycket självrespekt till att inte svara på telefonsamtalen, smsa tillbaka och kommentera hur det verkligen var. Jag vill inte sjunka ner till deras nivå, aldrigaldrig! Hon försökte även gå igenom min bästa kompis och hennes kille och äventyrar/de hennes förhållande för att komma åt mig! Liksom hur lågt är inte det på en skala? Då tände jag verkligen till, de får puckla på mig hur bäst de vill men ska ge f*n i mina närmaste era fega as! jag gjorde en dum grejj, för första gången kommenterade jag en spydigt en sak hon hade skrivit(jag ångrade mig sen, men det fanns ingen möjlighet att radera det jag hade skrivit). Helt plötsligt hör han av sig, för att ge MIG en utskällning, har man hört på maken! han sa att jag ska ge fan i att ha kontakt med hans ex, för det är bara han som får fan för det(bebisen). Åhhh jag kommer ihåg hur sur jag blev, tror jag gav han en utskällning i över 10 min. Sa någonting i stil med "båda ni är ju sjuka i huvudet, ni passar. JAG VILL INTE HA DIG. be dem sluta ringa. Vill inte ha kontakt med dig. Fler människor drabbas av det här, tänk på din bästa vän och Malin, hah!? du kan ju be henne att lämna de ifred. i mina ögon är bl.a bara feg och svag, ska ditt liv gå ut på att så fort hon brusar upp ska du vara där och försöka lugna henne och snacka skit om mig osv bara så inget ska äventyra med att träffa din son. vilket liv. men jag vet inte, du kanske är kär nu. hursom helst har du ingen rätt till att säga till mig att det är jag som är dum i huvudet, osvosv"
det kändes bra, men det skrivs fort. skit. och jag är allmänt less att läsa att det är jag som har en skruv lös i hennes diarium när fallet är tvärtom. ibland har jag bara lust att skrika, skrika ut vad som är rätt och skrika ut sanning. herregud, han och hans familj bokade en resa till bulgarien, då gick hon till sin familj och så ordnades det att hon hennes familj skulle åka till samma plats, på samma hotell, romantiskt va. undra om han ens vet att hon har planerat att de ska förlova sig snart och ska flytta ihop efter sommarn nu när han tar studenten och leva ihop för resten av sina liv. jag undrar. trots att det inte är min ensak längre så undrar jag. Jag tycker synd om han med ändå inte, "så man bäddar får man ligga". Dock måste jag medge att jag har en viss förståelse för henne, de har ett barn tilsm klart de har ett särskilt band! men hon är ju bara för mycket. Liksom jag skulle kunna klara mig utan hotsamtalen, herregud jag vill inte ha tillbaka idioten! han kan ju inte ens stå på sig. Fast nu har han skrivit ut att han älskar henne osv, på internet. Det känns bittert, jag tror jag inte vill veta om han fejkar med henne, tror inte det. Detta känns även om jag inte vill ha honom tillbaka. Kommer ändå kännas konstigt när vi hade något speciellt(tydligen inte om man ska tro vad hon säger är hans egna ord) Jag tror aldrig att jag kommer komma över att han är en idiot. Kan inte riktigt svara på om det känns skönt att jag dragit mig ut ur det där nu, men jag tror att jag är tacksam över det på något vis. Även om jag kommer likt förbannat komma ihåg honom från våran tid, då han var en helt annan person. Jag hoppas även på att allting kommer lugna ner sig nu, så man slipper tänka på att bli överfallen på en öde gata eller att jag slipper oroa mig för att min kompis förhållande ska spricka. än en gång, det är frustrerande att inte rätta dom jävlarna och inte vara lika låga som de. hennes favoritcitat är även "tappa aldrig greppet över vad som är verklighet" snacka om ironi! men jag hoppas verkligen ändå att de kommer leva happily ever after
Just nu känner jag mig: fundersam
|
|
