Att berätta..

      

Sammanställning av intervjuerna

Efter att ha intervjuat en andel ungdomar om vad dom tycker, är rädda för eller varför de helt enkelt väljer att lida i tystnad. Hur skolan har bemött dem eller agerat. Intervjupersonerna var mellan 15-19år gamla.

 

Föräldrar hade blivit arga, ledsna, besvikna, fått utbrott och skrikit, andra hade slagits. Det blir lättare att berätta med tiden, trots att det är lätt att folk tycker synd om en. Folk hade blivit mer undvikande, startat rykten eller inte vetat hur de skulle bete sig. Folk försökte förstå, men det blev mycket kallprat. De enda som riktigt förstått är de som själva lever i liknande situationer, även organisationen Maskrosbarn. De flesta hade blivit erbjudna samtalskontakter som BUP, kuratorer, stödgrupper i vissa fall. Däremot är hjälpen väldigt smal i mindre städer eller byar. Möjligheterna är mycket få och små, vilket går ut över drabbade barn. Fler möjligheter borde kunna ges eftersom det är stor efterfrågan, många drabbade barn. Vissa hade fått information av socialtjänster och läkare medan andra hade ringt själva. Vissa var mycket unga.

 

De visade sig att de flesta tycker att skolorna är dåliga på att visa intresse för hur dom mår. Bryr sig inte om att fråga trots att de vet hur de har det, skäller på dem istället för att fråga. De flesta hade problem att orka skolan, mycket sömnsvårigheter och ångest. Det finns två anledningar till att inte vara i skolan, olust eller ohälsa, men lärare tar aldrig reda på vilket det är. Generalisering är mycket vanligt trots dem lär ut att man inte ska göra så. Blir ett felaktigt budskap om de själva använder sig av det, kan vara omedvetet. Ungefär hälften av intervjupersonerna bodde i fosterhem eller jourhem, en del var nöjda andra inte. Av dem som berättat hade socialtjänsten agerat och placerat vissa medan för andra hände ingenting alls. Vissa fick bo i ohållbara hem eftersom de råder brist på ekonomi, eller andra omständigheter hade socialen förklarat. De flesta hade kontakt med socialen.

 

Genom föreläsningar och informationsspridning kan all tabu om psykisk sjukdom och missbruk minskas. Ju mer kunskap vi har av ett ämne desto mindre skrämmande blir det, vilket gör det lättare att handskas med. Om det framgick hur många som fanns och vilka vägar till hjälp, där man kan hitta dem skulle barn känna sig mindre ensamma.

 

Så vill de att personen de berättar för är:

Det framgick tydligt att de helst vill berätta för en person av samma kön, för de förstår lättare än motsatta könet. Personen ska påvisa empati, omtanke, vara ödmjuk och ställa igenomtänkta frågor. Det är viktigt att personen är lugn och inte alltför rak eftersom det kan bli jobbigt att förklara då. Sedan skall den även vara intresserad, bry sig och försöka förstå vad vi menar, ge rimliga råd och stötta.

 

Anledningar till varför de inte berättar:

        

 Jag vill inte berätta för …

.. rädd att bli fosterhemsplacerad.

..rädd att bli hatad.

..rädd att bli misstrodd.

..rädd att mamma råkar illa ut.

..rädd att få stryk.

..rädd att pappa skulle döda mig.

..ingen har att göra med hur vi har det.

..skulle ändå inte hända något.

..rädd för konsekvenserna.

..rädd för ingen skulle förstå.

..rädd för att ingen skulle bry sig.