Vår flock går fritt så de är underställda ett vist rovdjurs tryck. Framförallt från räv och duvhök. Detta har faktiskt inte varit ett större problem.
Duvhöken lyckas ibland ta en unghöna/kyckling. Men de vuxna hönsen är så pass vaksamma att de hinner undan de få gånger de inte har hunnit undan har tuppen gjort sitt jobb och slagits för sin höna. Detta är en egenskap vi väljer att avla på. Det svåraste med att ha höns är att hitta en tupp som är av det rätta virket. Inte aggressiv mot oss människor men ilsk mot allt annat ska de vara. Oftast är de för veka eller för ilska.
Räven lyckas ibland plocka en höna eller kyckling. Men detta kan vi leva med då återväxten är god och fördelen med helt frigående höns uppväger eventuella förluster. Kan nog inte nog poängtera vikten av att ha en rovdjurssäker gård. Ute i det fria är hönsen svåra att få tag i men inhägnat så är de ytters utsatta om rovdjuret kommer in.Kommer räven in så blir det en masker.
Däremot har skator, kråkor, måsar och trutar varit ett problem för
de små kycklingarna. Erfarna hönor klarar utan problem av detta själva,
eller så kallar på tuppen om de behöver hjälp med att försvara. Men
oerfarna höns har blivit av med kycklingar till dessa marodörer. Som
exempel kan vi ta Apelsin hon kallar på sina små sen sätter hon sig helt
sonika ner med alla små under sig samtidigt som hon kallar på tuppen.
Kastanj hon springer runt och försöker jaga bort skatorna själv varvid
det blir kalabalik och då rycker en kyckling eller två.
Vi tycker det är viktigt att våra höns får gå fritt och själva vaka över sin säkerhet. En egenskap (av många) som våra gamla lantrashöns har varit underställda i alla tider som nu är en del av deras naturliga beteende som skall bevaras inom genbanken.
