Historia

Historia

Det var den 5 oktober 1975 som Elitserien - med 36 omgångar, totalt 180 matcher - startade. Matcherna var tuffa, jämna, välspelade och drog mycket folk till ishallarna.

Elitserien har en drygt 30 år lång och mycket händelserik historia att se tillbaka på. Sedan den första omgången i oktober 1975 har åtskilliga matcher spelats.

Första omgångens fem matcher sågs av totalt 27 588 åskådare, ett snitt på 5 516. Mest publik lockade stockholmsderbyt mellan Djurgården och AIK. Djurgården slog AIK med 7-4 på "Hovet" inför 8 713 åskådare.
Djurgårdens matchvinnare blev det 19-åriga superlöftet Kenta Nilsson, som gjorde tre mål och ett målpass.

Färjestads Benny Andersson sköt det första elitseriemålet när han gav sitt lag ledningen med 1-0 hemma mot MODO efter 2. 31, framspelad av Harald Lückner. MODO vann emellertid matchen med 8-7, mycket tack vare utmärkt spel från ungdomarna Thomas Gradin, 19, och Bosse Berglund, 20, som tillsammans antecknades för fyra mål och fem målpass.

De tre senaste årens svenska mästare, Leksand, besegrade Brynäs hemma med 3-1. Brynäs tog ledningen med 1-0 genom Lars Öberg efter 19. 50 i första perioden och hade bud på 2-0 i början av andra när ljuset i hallen plötsligt slocknade och matchen fick lov att avbrytas ett tag. När spelet sedan kom igång igen var Leksand som ett nytt lag och lyckades vända och vinna efter mål av Kjell Brus, Per Karlsson och Dan Labraaten.

Uppe i norr spelade hemmalaget Skellefteå AIK och Timrå 5-5 och nere i Göteborg slog Västra Frölunda, anförda av kanadensarna Morris och Darwin Mott, Södertälje med 5-3. 





Brynäs dominerade
Brynäs dominerade Elitserien kraftigt under de första åren. Klubben blev svenska mästare både 1976 och 1977, utan att ha förlorat en enda SM-match, och 1978 vann man grundserien för tredje säsongen i följd. Samtliga år samlade Brynäs ihop 50 - eller fler poäng.

Säsongen 1975-76 gjorde Brynäs 228 mål på 36 matcher och 1976-77 blev det 206 fullträffar på 36 matcher. Båda noteringarnaär fortfarande oöverträffade i Elitserien. Inte mindre än 13 gånger under säsongen gjorde Brynäs åtta eller fler mål i en match. Den 19 oktober 1975 utklassade Brynäs Färjestad hemma med 14-1 (3-0, 3-1, 8-0) i Gavlerinken. Lars-Erik Ericsson passade då på att sätta målrekord för en och samma match med sex fullträffar.

Kedjan med Lars-Erik Ericsson, Jan "Lill-Janne" Ericsson och Tord Lundström producerade tillsammans 7 mål, 7 målpass, totalt 14 poäng. Inom loppet av tre dagar (27-29 januari 1976) krossade Brynäs serieledarna Leksand i två matcher med 10-5 och 10-1, totalt 20-6. Brynäs hade un der dessa år ett oerhört starkt och komplett lag från målvakt till avbytare.

William "Wille" Löfqvist, Stig Salming, Stig Östling, Stefan Persson, Jan-Olof "Jos" Svensson, Jan-Erik Silfverberg, Tord Lundström, Jan Eriksson, Lars-Erik Ericsson, Stefan Canderyd, Lars-Göran Nilsson, Martin Karlsson, Lars-Gunnar "Krobbe" Lundberg, Lars Öberg, Lars-Göran "Jajjen" Gerdin och Conny Silfverberg.

Dessutom hade klubben skickliga tränare och ledare i Tommy Sandlin, Henry Jansson, Lennart Jansson, Bosse Hessel och Tage Malmberg. 1979 var första gången på 18 säsonger som Brynäs inte var med i SM. Men 1980 var man med igen och blev svenska mästare.



80-talet lyckosamt för Färjestad och stockholmlagen
Under resten av 80-talet var det främst Färjestad och lagen från Stockholmsområdet som dominerade. Färjestad tog tre SM-guld på fem finaler, AIK tog två guld på tre finaler, Djurgården två guld på fyra finaler och Södertälje ett guld på två finaler. Dessutom var Umeålaget Björklöven i tre finaler och vann en av dessa.

Men det var Färjestad som klev fram som decenniets mest lyckosamma lag. 1981 skrevs ny historia när laget tog sig fram till sin tredje SM-final någonsin. Väl där stötte man på AIK som man slog i två av de tre finalmatcherna och därmed vann man SM-guld.

Året efter möttes förra årets finallag redan i semifinal och då tog  AIK revansch på Karlstadslaget. AIK gick för övrigt hela vägen 1982 och tog sitt första SM-guld på 35 år när man besegrade Björklöven med 3-2 i den femte och helt avgörande matchen som spelades på neutral plan i Scandinavium i Göteborg. Målskyttar för AIK i guldmatchen var Leif Holmgren, Ulf Isaksson och Kai Nurmi.

1983 möttes tabellettan Färjestad och tabelltvåan Djurgården i SM-finalerna och även denna gång gick matchserien till fem matcher och den avgörande matchen spelades på neutral plan i Scandinavium i Göteborg. Djurgården som tränades av Leif Boork vann guldet genom seger med 6-2 i den avgörande matchen.

Säsongen efter väntade ett stockholmsderby i finalen mellan de bittra rivalerna AIK och Djurgården. Lagen slutade etta respektive två i grundserien, men det var tabellettan AIK som tog hem guldet efter att ha vunnit matchserien med 3-0. I guldlaget glänste framför allt Per-Erik Eklund.

1985 var Djurgården åter i final och även denna gång väntade ett derby, nu mot Södertälje SK. Det blev Södertälje som blev svenska mästare efter att ha vunnit finalspelet med 3-2 i matcher (6-0, 2-4, 6-5, 1-4, 6-3). En av de stora profilerna i SSK var Glenn "Glenna" Johansson. Han blev skyttekung i SM med 3 mål och 10 målpass på 8 matcher och ledde tillsammans med Conny Jansson och Thom Eklund slutspelets mest effektiva kedja.

Det dröjde tre år, till säsongen 1986, för Färjestad att åter få en guldchans. Den här gången svarade Södertälje för finalmotståndet och med 3-2 i segrar kunde FBK ta sitt andra SM-guld.

Karlstadslaget tog sig även till final även året därpå, men föll mot Björklöven som tog sitt hittills enda SM-guld.

Revanschen kom 1988 när man slutade sexa i grundserien, men var formstarkt i slutspelet och tog sig till ny final mot Björklöven. Den här gången lyckades FBK dra det längsta strået och SM-guld nummer tre hade bärgats.



Tre raka guld för Djurgården
1989 tog Djurgården de första av tre raka guld. Motståndare i finalserien var Leksand som man besegrade med 3-1 i matcher.

Stockholmsklubben inledde 90-talet med att försvara guldet från 1989 när man slog Färjestad med 3-1 i matcher. I guldlaget  fanns en 19-åring som skulle komma att bli en av svensk ishockeys allra största profiler, Mats Sundin.

Året efter fyllde Djurgårdens IF 100 år och klubben firade med att ta sitt 14:e SM-guld. Liksom året innan var det Färjestad som stod för motståndet i finalserien som DIF vann med 3-0 i matcher.

1992 hamnade guldet i Skåne för första gången. Byggmiljonären Percy Nilssons storsatsande Malmö IF knep titeln efter att ha besegrat de tre senaste årens mästare Djurgården med 3-2 i matchserien.

Året därpå vanns både grundserien och den så kallade fortsättningsserien av Västerås IK, men mästare blev Brynäs under ledning av Tommy Sandlin. I den femte och avgörande matchen slog Brynäs Luleå med 3-1.

Malmö IF, som 1993 fått se sig utslagna av Brynäs i semifinalserien, tog revansch året därpå och knep sitt andra guld på tre säsonger. I guldlaget fanns, precis som 1992, legendariska spelare som Mats Näslund och målvakten Peter "Pekka" Lindmark. Leksands IF vann för övrigt både grundserien och fortsättningserien, men åkte ut redan i kvartsfinalen mot Malmös finalmotståndare MODO med en ung Peter Forsberg i laget.



Första gulden för HV71 och Luleå Hockey
1995 blev det guldjubel i Jönköping när HV71 vann sitt första guld genom tiderna. Guldet var lite av en sensation eftersom HV71 inte slutade bättre än åtta i grundserien. Det är för övrigt enda gången tabellåttan lyckats bärga titeln hittills. I finalen ställdes man mot Brynäs och det krävdes förlängning i den femte och avgörande matchen innan Johan Lindbom kunde göra det avgörande målet som betydde 5-4 och guld till smålänningarna.

Nästa säsong blev det återigen helt nya mästare när guldet hamnade i Norrbotten hos tabellettan Luleå Hockey. I den fjärde finalmatchen som spelades mot Västra Frölunda i Frölundaborg bärgades guldet genom seger med 3-2. I Luleås guldlag fanns profiler som målvakten Jarmo Myllys, passningsgeniet Stefan "Skuggan" Nilsson och framtida NHL-stjärnor som Tomas Holmström och Mattias Öhlund.

Luleå spelade även final säsongen därpå, men den här gången blev Färjestad för starka och vann guldet efter seger med 3-1 i finalserien. Färjestad, som den här säsongen blev Sveriges första helprofessionella lag, slutade trea i grundserien efter Leksand och Luleå. I övrigt kan nämnas att den här säsongen (96/97) introducerades de så kallade derbygrupperna i Elitserien.

Följande säsong, 1997/98, hamnade guldet än en gång i Karlstad hos de regerande mästarna Färjestad. I den femte och avgörande finalen borta mot Djurgården i Globen krävdes förlängning innan Greger Artursson med sitt mål fick jubla åt ännu ett guld. FBK blev tredje klubb i Elitseriens historia att försvara guldet påföljande säsong och spelare som Roger Johansson, Sergei Fokin, Jörgen Jönsson och Peter Nordström fanns med vid båda tillfällena.

1999 vann MODO grundserien överlägset och tog sig också till SM-final. Där ställdes man mot tabellfemman Brynäs IF under ledning av tränaren Roger Melin. Efter tre spelade finaler ledde MODO med 2-1 i matcher och i den fjärde matchen hade man ledningen med 4-1 när halva matchen var spelad - då kom Brynäs enorma upphämtning. Tom Bisset gjorde matchens två sista mål vilket betydde seger till Brynäs med 6-5 och en femte och avgörande match i Örnsköldsvik. Den avgörande matchen vann Brynäs med 4-2 efter två mål av Roger Kyrö och två av Ove Molin och lagets 12:e SM-guld var ett faktum.

"Torpedhockeyn" regerade
Året därpå avgjordes för första gången en del av slutspelet i bästa av sju matcher. Det var dock bara kvartsfinalerna som hade detta format. Semi- och finalspelet spelades fortfarande i bästa av fem matcher. MODO tog sig återigen till SM-final och ställdes där mot tabellettan Djurgårdens IF. Stockholmarna gjorde processen kort genom tre raka vinster i finalserien och begreppet "torpedhockey" föddes genom DIF-tränaren Hardy Nilsson.

Djurgården vann grundserien året därpå och tog dessutom klubbens 16:e guld genom tiderna - flest av alla lag. Finalserien spelades i bäst av sju matcher mot Färjestad, men redan i den sjätte matchen kunde guldet bärgas. Daniel Tjärnqvist blev guldhjälte genom sitt segermål som betydde 2-1 i matchens femte period. Än en gång hade Hardy Nilssons berömda torpedhockey visat sig framgångsrik.

Färjestad tog dock en gruvlig revansch följande säsong och skulle även visa sig vara ett pålitligt finallag de följande åren. Laget medverkade i SM-finalen under sex raka säsonger. I denna, den andra av sex, vann man dessutom guldet. Den här säsongen 2001/02 satte man dessutom alla tiders rekord på inspelade poäng i grundserien - hela 118 poäng blev det. I finalen gjorde man processen kort med tabelltvåan MODO när man tog tre raka vinster i finalen som tillfälligt avgjordes i bäst av fem matcher. 



Frölunda fick fira
Nästa säsong ställdes Färjestad mot Frölunda i finalen, som nu återigen avgjordes i bästa av sju matcher. Frölunda coachades av den gamle FBK-profilen Conny Evensson och hade vunnit grundserien nio poäng före Färjestad. De flesta väntade sig en stenhård finalserie, istället blev det fyra raka vinster för Frölunda och för första gången på 38 år hade SM-bucklan kommit tillbaka till Göteborg. 35 000 människor hyllade hjältar som Tomi Kallio, Joel Lundqvist och Patrik Carnbäck på Götaplatsen efter att guldet var klart. Den sista matchen avgjordes först i den sjätte perioden och blev tidernas längsta finalmatch. Tomi Kallio avgjorde genom sitt segermål som betydde 4-3 till Frölunda.

Säsongen därpå, 2003/04, möttes än en gång de lag som slutat överst i tabellen i finalen och för första gången i historien krävdes det sju matcher för att skilja lagen åt. Tabelltvåan Färjestad som gjorde sin fjärde raka final mötte seriesegrande HV71 och det var smålänningarna som till sist kunde titulera sig mästare efter en sanslös urladdning i den sjunde finalmatchen. I sin nya hemmahall Kinnarps Arena vann HV71 matchen med hela 5-0 och guldhjältar som Johan Davidsson, Stefan Liv och Kalle Sahlstedt kunde fira lagets historiska andra guld genom tiderna.

Bästa säsongen någonsin i Elitserien
2004/05 blev kvalitetsmässigt den absolut bästa säsongen i Elitseriens historia. I NHL pågick en konflikt mellan spelarfacket och klubbledningarna vilket ledde till lockout. Det gjorde att storstjärnor vallfärdade till Sverige och Elitserien för att spela ishockey. Elitserien blev världens bästa liga och publiken njöt av konsterna från hemvändande svenska storstjärnor som Peter Forsberg, Markus Näslund, Henrik Zetterberg och Tomas Holmström. Ett koppel av internationellt kända namn som Zdeno Chara, Olli Jokinen, Sheldon Souray, Justin Williams, Dan Boyle och Marian Hossa för att nämna några spelade också i serien. Frölunda hade ett fantastiskt lag och vann SM-guldet efter att ha slagit Färjestad med 4-1 i matcher. I laget fanns profiler som Daniel Alfredsson, Samuel Påhlsson, Sami Salo, Per-Johan Axelsson, Henrik Lundqvist och Niklas Andersson.

Efter tre raka finalförluster och sex raka finaler kunde Färjestad följande säsong åter kalla sig svenska mästare igen. Man fick dessutom revansch på Frölunda som man förlorat två av de tre senaste finalerna emot. Finalserien präglades av dåligt humör mellan spelarna - bland annat utmärkte sig Färjestads Per Ledin sig genom att i direktsänd tv skrika "tjockis" efter Frölundas målvakt Tommy Salo ock kalla en måldomare i Frölundaborg för "din tjocka jävla tattare". I den sjätte matchen kunde guldet säkras för Färjestad efter vinst med 5-3 hemma i Löfbergs Lila Arena, därmed vann man finalserien med sammanlagt 4-2.



MODO:s väntan var över
Säsongen 2006/07 tog sig Linköping till sin första SM-final i klubbens historia. Östgötaklubben hade på vägen mot finalen gått fram som en ångvält, först 4-0 i matcher mot Luleå och därefter 4-1 i matcher mot seriesegrarna Färjestad i semifinalen. I finalen ställdes man mot MODO som slutat trea i grundserien och hade ett starkt lag innehållande spelare som Niklas Sundström, Per Svartvadet, Mattias Timander och den fenomenala målvakten Karol Krizan. Nu hade man lämnat gamla Kempehallen och flyttat in i splitternya Swedbank Arena och det blev till sist MODO som drog det längsta strået. Med vinst med 4-2 i matchserien gick guldet till laget från Örnsköldsvik. MODO hade sedan tidigare ett guld från 1979, men hade därefter förlorat alla fyra SM-finaler man medverkat i. För de hockeytokiga ångermanlänningarna var därför guldet hett efterlängtat.



Tredje guldet på tredje finalen
Fjolårssäsongen 2007/2008 handlade om HV71 från början till slut. Jönköpingslaget hade serieledningen under nästan hela året och väl framme i slutspelet ställdes man mot Skellefteå i kvartsfinalen. I den första matchen föll de blivande mästarna, men tog sedan fyra raka segrar för att gå vidare mot Timrå som väntade i semifinalen. Mötet var extra känslosamt för HV71:s tränare Kent Johansson som gjorde sin första säsong för klubben och senast kom från just Timrå. Medelpadingarna fortsatte att spela samma fantastiska ishockey som man slagit ut de regerande mästarna MODO med och vann den första semifinalen med 5-3. Efter den inledande matchen följdes lagen åt fram till semifinal fyra. Då, i Timrå, räddade en lysande Stefan Liv samtliga skott och höll sin tredje nolla under slutspelet när HV71 vann med 4-0. I och med nollan slog HV-målvakten rekordet för flest hållna nollor i SM-slutspel. Efter ytterligare en seger ställdes man så mot Linköping i finalen, Linköping som därmed spelade i sin andra raka SM-final.

Finalen blev minst sagt dramatisk när Linköping gick fram till ledning med 2-0 i matcher innan HV71 vann final tre och även final fyra. Med matchserien kvitterad kom så den otroliga finalmatch fem i Jönköping där hemmalaget vände 0-2 -underläge med tre stycken boxplaymål i samma period och till slut vann matchen med hela 7-3. Den sjätte finalmatchen i Linköping gick till förlängning där Eric Johansson blev matchhjälte när guldet bärgades, men den store härföraren var lagkapten Johan Davidsson som verkligen klev fram i finalspelet och var en stor anledning till att guldet hamnade i Jönköping. Davidsson svarade för 10 poäng på dom fyra sista matcherna och blev tvåa i slutspelets poängliga med tjugo poäng, en poäng bakom kedjekamraten Jukka Voutilainen.



Magnifik avslutning på en fantastisk ishockeykarriär
Säsongen 2008/2009 blev Jörgen Jönssons sista som aktiv och han avslutade på bästa sätt när hans Färjestad bärgade SM-guldet och Le Mat -pokalen för åttonde gången efter seger mot regerande mästarna HV71 i SM-finalen. Men det var ingen spikrak väg till guldet för FBK som klättrade till första platsen i Elitserien först under den sista delen av grundserien efter att ha haft problem med målskyttet under inledningen av serien. När det lossnade offensivt för laget fanns dock inga hinder och med målvakten Jonas Gustavsson mellan stolparna hade laget även en fantastisk defensiv. 

I kvartsfinalen besegrades Brynäs IF med 4-0 i matcher innan Skellefteå AIK slogs ut i semifinalen med samma siffror. Noterbart från dessa matcher var att Jonas Gustavsson endast släppte in fyra mål totalt och även satte rekord i längst hållen nolla i slutspelet med hela 240 minuter och 25 sekunder utan insläppt mål. HV71 väntade sedan i finalen som blev Färjestads 18:e genom tiderna. Det blev en gastkramande tillställning med jämna matcher där bland annat en straffräddning av Gustavsson i förlängningen av finalmatch fyra var en av de matchavgörande sekvenserna.

Dagen innan skärtorsdagen spelades vad som skulle visa sig bli säsongens sista match då Färjestad vann finalmatch nummer fem med 3-2 och därmed var Le Mat -pokalen tillbaka i Karlstad. Jörgen Jönsson avslutade karriären genom att ta sitt femte guld för klubben och stora segerorganisatörer i övrigt var tränarduon Tommy Samuelsson och Per-Erik Johnsson, färjestadlegenderna Peter Nordström och Thomas Rhodin, nämde Jonas Gustavsson och även norrmännen Jonas Holös och Anders Bastiansen.

 

Källa: www.Google.se