Ja nu är det 5 månader sen min *Älskade Buse Catch

fick somna in. Och han finns alltid i mina tankar och

i mitt hjärta. Vad som slår mig är hur kan en enda människa

förstöra så mycke för både hundar och ägare. Det är faktiskt

djupa känslor inblandade.

Ibland känns det som om Catch ska komma tillbaka frisk

och go. Men det är bara en dröm.

Catch min älskade hund, jag saknar dig så oerhört mycke.

Älskar Dig så otroligt!

Det här är Catch! En underbar hund som var och är

otroligt älskad. Trots alla motgångar var han glädjen

 i mitt liv.

Men med två olika raser i huvudet så visste han inte 

riktigt vad han var och till slut blev han så sjuk psykiskt 

så han hade själv ingen kontroll på alla attacker

och utfall han gjorde.

Hans sista få veckor i livet mådde han MYCKE dåligt!!

Jag tänker börja min berättelse om Catch tre sista veckor i hans liv. 

Och hans kamp mot en hjärna som drog åt två olika håll och som  

inte kunde *prata* med varandra.

Ett mycke tragiskt öde för en hund som var så frisk fysiskt.

Det som jag kommer att berätta är inte trevligt men MÅSTE bara

skrivas ner.

Jag lovade Catch innan han somnade in att göra vad jag kan för att

något sådant förhoppningsvis ALDRIG händer igen.

Detta är skrivet den 16/11 2007.

Han föddes den 1 Januari 2004 och dog den 12 november 2007.

Han blev inte ens 4 år.

Det här är mycke svårt och tungt att skriva om men jag vill

berätta det här för att jag tycker att det måste även talas om

hur illa det kan gå med två olika mentaliteter i huvudet.

Den ena delen drar åt ett håll och den andra åt ett annat.

Som jag har skrivit under *hur är Catch idag* så trodde vi att

allt skulle fortsätta att bli bra och att jag skulle få behålla

 min *följeslagare* i många år till. Att min älskade *lille buse*

skulle finnas hos mig länge.

Men för några veckor sedan så började det slå helt slint i hans huvud.

Jag satt ute en eftermiddag i solen och målade och Catch

låg på gräsmattan framför mig. Eftersom jag satt en bit

från stora huset så skulle jag bara gå in och titta till maten

på spisen. Jag reste på mig och gick ett par steg mot huset

och *pang* så attackerade Catch mig utan någon som

helst förvarning och han fortsatte sina angrepp hela vägen

fram till huset.

Han var 1,80 lång när han stod på bakbenen och bet både i rygg

och armar. Så jag stängde in honom en stund i huset och sen var

han som vanligt igen som om det aldrig hade hänt.

Och en sån stor hund lägger man inte bara ner hur som helst.

Attackerna var inte så att han visade tänderna eller så utan mer 

okontrollerat. Dova morrningar i magen och kraftiga bitningar.

Och det här  var absolut inte något dominansbeteende för det

hade jag kunnat tackla. Och inte heller om att han skulle ha

*ledarskapet*.

Det fanns INGEN röd tråd i hans sätt att attackera. Hade det

funnits så hade han levt idag.

Jag fick efter att det här hände mig veta av husse att han hade

gjort likadant mot honom när dom var förbi grannen och pratade.

Catch hade gjort exakt likadant....okontrollerat och utan

förvarning och gick över fort som om han inte visste om att

hade gjort något alls.

Sen gick det några dagar till och jag gav tusan i mina värkande händer
och rygg och tog med honom på långa morgonpromenader (annars så
sköter husse promenaderna).
Jag införskaffade expanderkoppel och ett kortare koppel med fjädring
och satte kopplet runt midjan.
Han mådde så gott av att bara ströva runt lugnt på morgonen.

Tredje morgonen vi var ute så gick han till attack igen mot mig...
mitt ute i skogen. Ingen skulle höra mig om Catch nu hade velat skada
mig ordentligt. Och att hinna ringa i mobilen och ta bort kopplet runt
midjan hinner man bara inte. Och VEM skulle vilja gå imellan o hjälpa
med en sån stor hund. INTE våra grannar iaf.

Nu kom rädslan.....*hoppas korvbitarna räcker hem*, den enda tanken jag
hade i huvvet just då. Visst vet jag att man inte ska ge *belöning*
för dåligt uppförande men det här var något helt annat. Här gäller
överlevnadsinstinkten. Alla medel tillåtna bara jag kommer hem oskadd.
Allt bara hände rakt av och utan förvarning.

På vägen hem insåg jag att det kan inte stå rätt till med Catch
mentalt. Jag varken kan eller vill leva med en hund som jag måste
vara rädd för. Och att ha en hund och inte kunna ha roligt med den
går helt enkelt inte.

Så jag kände att det här går inte längre. Han får somna in och få
lugn o ro i sin förvirrande hjärna. Efter mitt beslut så kom det fler
attacker på husse och dom 3 sista dygnen så mådde Catch sååå dåligt
av det här att han ville inte komma nära oss alls.
Han gick undan och han kom inte ens ut i köket när jag skulle laga mat.
Det gjorde han alltid annars. Nu ville han inte ens gå över tröskeln.

Han litade inte på sig själv. Så han mådde fruktansvärt dåligt psykiskt.
Och vi kände att så ska han inte behöva ha det längre.
När man planerar att blanda olika hundraser så MÅSTE man
VETA vad det är man mixar ihop!!! Helst INTE blanda alls!!

Jag kan absolut INTE se något vettigt i att blanda två så vitt
skilda mentaliteter, riktiga *tickande bomber*.
Och det värsta är att dom går i första hand på sina
familjemedlemmar o flockledaren. Det gör inte en frisk hund.

Att se Catch dom sista dygnen var som att få sitt hjärta
slitet i tusen bitar. Så otroligt dåligt som han mådde.
*Bara för en enda persons fåfänga att tjäna pengar* (ett citat
från en vän)!!! Om jag bara hade tagit reda på mer från
början.

Hur som helst så älskade jag den *lille busen* men det hade
slutat i katastrof om vi inte hade tagit det här beslutet.
Någon av oss eller båda hade kunnat bli väldigt svårt bitna
och i värsta fall ihjälhuggna eftersom han inte hade någon
kontroll på vad han gjorde.

En sak är jag glad för nu och det är att jag hade inga barn
hemma.....för tänk om.....hemska tanke.....eftersom det
inte var kontrollerbart från Catch sida hade vad som helst
kunnat hända.

Men nu vilar hans splittrade hjärna och han springer fritt
på den snötäckta tundran tillsammans med sin *fästmö* Gabby!
Och där mår han bra och vi kommer att ses igen min
Älskade Catch!!!

Jag vill visa med några bilder hur jag såg ut efter ett *milt angrepp* från Catch.

Men även om Historien om Catch inte slutade med att han blev gammal och

 knackig så är jag så glad att ha fått lära känna honom både på gott o ont den

 korta tid han fick här. Han blev trots allt ganska *gammal* jämfört med

många av hans hel- o halvsyskon som gick samma öde till mötes.

HAN VAR DEN BÄSTE LÄRAREN

JAG KUNDE HA FÅTT!