Historia och rasram för Hedemororna

De första tamhönsen kom till Sverige för ca 2000 år sedan. Under tidens gång utvecklades våra inhemskt anpassade lantraser. Lokala förhållanden påverkade så att olika lokal raser bildades. Hedemorahönsen är den lantras som är mest anpassad för vårt kalla Svenska klimat. Först mot slutet av 1800-talet började stora mängder utländska, specialförädlade (främst värp rasen Leghorn) att ersätta de gamla trotjärnarna i allmogens hönshus. Våra gamla lantraser påstods redan tidigt vara utdöda. Sanningen var snarare den att ingen ville veta av dem. Några små restbestånd återfanns och togs tillvara, däribland Hedemorahönan.

Dessa höns har lång tradition som brudgåvor och har funnits på gårdarna runt Hedemora så länge man kan minnas. Varje brud skulle få med sig en höna med kycklingar till det nya hemmet.
1982 hittades en oblandad besättning av de gamla lokala hönsen i Trollbo av Viola Forsberg, dessa ligger till grund för alla Hedemoror idag.

Hedemorahönsen kan ha alla färger utom gökfägat tex. blått, vitt, svart, vild- och vetefärgad, ofta med avvikande färg på kragen.

Djuren har mycket tät fjäderdräkt med vad som kallas "dubbeldun". Detta gör att det ser nästan ut som de har byxor. Bidunet (bifjädern) sitter på insidan av kroppsfjädrarna. Detta är ett tydligt tecken på lång anpassning till ett kallt klimat. En annan anpassning är att de har relativt liten kam, något som förmodligen gör dem härdigare mot förfrysning.
Fjädrarna på en del är av ullig struktur. Ullhönsens fjäderfan saknar hakar som binder ihop fjädrarna och de liknar silkeshöns. "Ullisarna" är helt eller delvis utan flygförmåga och måste hoppa upp på pinne osv. i övrigt är de lika härdiga och friska som vanligt befjädrade. Som kyckling blir de möjligen lite lättare våta, men när de växer till sig får deras trassliga fjädrar en sträv motståndskraftig känsla, nästan som en oljerock.

Benen kan ha många olika färger och vara släta eller lätt befjädrade, flertåighet förekommer.
Kammen är vanligen liten, röd och enkel, men svartkammade djur finns också. Även näbben varierar kraftigt i färg.
Vikten på en höna är ca 1,5-2kg och på en tupp ca 2-2,5 kg.
Det finns olika kroppsform: på tupparna är "originalet" en lågbent, bred tupp och hönorna ser nästan runda ut med kort stjärt och välutvecklad sadel. ( Även detta troligen en anpassning till vårt bistra klimat). 
"Varianterna" (som är lika rätt) är en normalt högrest tupp och en tunnare höna med lång stjärt. 

I min flock har jag variant tuppar och original hönor. Från första början fick jag båda sorters hönor, men den snipiga tunna hönan lyser numera med sin frånvaro. Tupparna däremot har alltid sett ut som "vanliga bondtuppar". Döm om min förvåning första gången jag fick se en tupp som var satt och jättebred och det skulle vara en Hedemora????
Då uppenbarade sig förklaringen i att det finns lite olika varianter. De oförädlade lantraserna får se väldigt olika ut inom väldigt generösa ramar och det gör att två flockar av samma ras kan se helt olika ut. En annan skillnad jag sett är att vissa Hedemoratuppar har enorma, långa bågfjädrar, mycket elegant! Mina tuppar har inte haft en enda bågfjäder på alla år, däremot kraftiga styrfjädrar och en rejäl ruska mjuka "lockiga" pyntfjädrar.

De är goda äggläggare och har väl utvecklad ruvlust (med naturliga variationer från gård till gård givetvis).