Förlossningsberättelse

Enligt ultraljudet var min födelse beräknad till den 19 Augusti, men jag tyckte det var så varmt och skönt i mammas mage, så dom fick praktiskt taget tvinga ut mig. Den 5 September kl 07.30 åkte mamma och pappa in till BB för att läkarna skulle sätta igång mamma och båda två var riktigt nervösa inför vad som komma skulle. Dom hade ju aldrig varit med om en förlossning förut och visste inte riktigt vad som väntade. Mamma hade ju inte ens känt några förvärkar, så allting kändes väldigt nytt. Nu var det bara att vänta tills värkarna skulle komma igång. Läkarna hade sagt att det kunde dröja upp till 48 timmar innan jag var ute.

Fram till lunch kändes det inte så mycket för mamma, men vid 12.30-tiden började det kännas att värkarna blev starkare och starkare, att något var på gång. De hade fått flytta in på ett trevligt rum med dubbelsäng och ett litet runt bord med två stolar. Cd-spelare fanns oxå och badrum med badkar. Mamma hade inte lärt sig någon andningsteknik innan, men när det väl behövdes så kände hon instinktivt hur hon skulle andas på bästa sätt för att lindra värkarna. Pappa andades med henne vid varje värk, precis som mamma hade sagt innan att hon ville. Det gjorde ont, men funkade fram till 17-tiden, då andningen inte hjälpte så bra. Hon bad Pappa tappa upp ett riktigt hett bad åt henne. I badet blev hon sittande i två timmar för det lindrade smärtan jättebra! Pappa fick fläkta på mamma med en frukostbricka så hon inte skulle svimma, så hett var vattnet. När hon klev upp var hon röd som en kräfta och skrynklig som ett russin, men det brydde hon sig absolut inte om.

Efter badet bytte hon om till den berömda sjukhusrocken och blev uppkopplad till ctg-apparaten. Där såg sköterskan att värkarna kom regelbundet och väldigt starkt. Mamma hade skrivit i sin födelseplan att hon ville ha så naturlig smärtlindring som möjligt, men ju längre tiden gick desto olidligare och kraftigare blev värkarna, så vid 22.30 fick mamma en morfinspruta så hon skulle få lite sömn för att hon skulle orka med natten. Sköterskan sa att den eventuellt skulle hjälpa litegrann mot smärtan oxå, men det märkte inte mamma av. Pappa passade på att åka ut och käka nånting medan mamma slumrade i dubbelsängen. Hon kände sig bättre ett litet tag, men nu blev det bara kraftigare och kraftigare och hon stod inte ut längre, så hon larmade sköterskorna. Så vid 0.30 fick hon äntligen flytta in i förlossningssalen och andas lustgas. Vilken lättnad!

Första försöket kände hon sig helsnurrig, nästan onykter, men sen var det rena himmelriket. Pappa testade oxå lustgasen, lite för mycket tyckte mamma som till slut röt ifrån. Det var ju faktiskt mamma som skulle föda, inte pappa! Mamma låg där bra länge och andades lustgas och skämtade om allt möjligt mellan värkarna. Hon och pappa hade faktiskt riktigt roligt. Dom skulle ju trots allt få träffa sitt lilla mirakel (mig) snart! (Barnmorskan berättade efteråt att hon tyckte mamma varit så glad och positiv under hela dagen och natten, hon verkade nästan förvånad!) Sköterskan hade lovat att mamma kunde få ryggmärgsbedövning, så hon satte nål i vänster hand för att förbereda för dropp. 

Värkarna blev ännu värre så småningom och det kändes värst i ryggen, som om den skulle gå av! Vid 03.30 larmade mamma på sköterskorna och sa att hon hade krystvärkar. Dom verkade ta det med en nypa salt. Dom hade ju förberett sig på att det skulle ta längre tid innan det verkligen var dags för mamma att föda, men när dom undersökte henne så kunde dom mycket riktigt konstatera att hon var helt öppen! Nu var det försent att ge ryggbedövning. Barnmorskan sa att mamma skulle lägga sig till rätta och att hon skulle få börja krysta ordentligt nästa gång hon kände en krystvärk komma. Vilken befrielse tyckte mamma! Och vad hon skrek! Hon kramade nästan sönder lustgasmasken och hon bad t.o.m om ursäkt för det, mitt i födandet! Min knasiga mamma... Klockan 04.04 Torsdagen den 6 september 2007 lade barnmorskan upp mig på mammas varma mage och nu var det jag som skrek. Det var så ljust och kallt och allt var ju så främmande för mig. Mamma tyckte hon såg en pung och frågade barnmorskan om det var en kille. Hon hade berättat för sköterskorna tidigare på kvällen att hon alltid känt det som att hon väntade en pojke. Hon hade helt rätt! Pappa klippte navelsträngen och sen låg vi där och tittade på varandra i 1,5 timme. Mamma sa att jag såg ut som en Lukas och pappa höll med. Det var inte tal om något annat namn. (Dom hade haft det namnet som förstaval länge och om jag inte skulle se ut som en Lukas när dom såg mig så skulle dom tänka ut ett nytt.) Pappa och en sköterska vägde och mätte mig och klädde mig i landstingets vita bomullskläder. Sen fick vi flytta in på ett nytt rum där mamma och pappa åt smörgåsar med cider och kaffe.

Vi stannade på BB till den 10 September.

Ultraljud 19 Mars 2007