Bäcköringen

Under min ungdom så tog jag med mig grannens pojke på bäckmete vid Evigheten, ja den heter faktiskt så eftersom det inte finns någon riktig början eller slut på bäcken.

Nåväl efter att ha passerat trasbron men innan rörbron så fanns det ett ställe där jag visste att både bäcköring och harr höll till. Vi smög tillsammans och jag viskade lätt att nu fick vi vara extremt tysta för att fisken inte skulle höra oss. Vi smög fram till ett litet hölje, jag såg att det fanns minst två större fiskar där, och höjde fingret till min mun för att påtala tystnaden...

Jag kontrollerade masken och att sänket var på rätt nivå innan jag sänkte ned reven i höljet. Det var helt tyst samtidigt som jag kände att något smakade på betet. Ett snabbt ryck, följt av ett lyft och jag kunde bärga en fin tre hektos bäcköring samtidigt som jag noterade att det fanns mer av den varan i bäcken.
Snabbt krokade jag av fisken som fick slinka ned i påsen samtidigt som jag kontrollerade agnet dvs. masken att den satt kvar, sedan kastade jag ut reven på nytt. (Vi hade tidigare fått två harrar som jag brutit nacken på innan de åkte ned i påsen.) Nu i spänningens ögonblick känner jag hur grannpojken rycker mig i jackan...

-tyyyyst!

Nya ryck i jackan samtidigt som bäcköringen prasslar i påsen, så hör jag grannpojken säga:

Ska den där dö levande? Eller ska du bryta nacken av den också?