| |
|
en lååång cykelhistoria
Jag, gamla tanten, har varit ute och cyklat. Det kanske inte låter så märkligt eftersom jag cyklar nästan varje dag en runda eller två. Jag gör det därför att jag behöver lite motion och det är lättare för mej att cykla än att gå med mina knasiga höfter, knän och fötter. Skulle gärna ta lååånga promenader om det bara fungerade men nu på sommaren cyklar jag alltså.
Det sägs att har man en gång lärt sig cykla så kan man det. Jag fick en fin trehjuling när jag fyllde tre år.
Den va ljust gulaktig med limegrön sits och ränder på dom täckta hjulen. Tippflak hade den och den va så fin tyckte jag. Mest cyklade jag inomhus men ibland om det var fint väder fick jag ta med cykeln ut och jag minns hur det kändes att cykla på de plattlagda trottoarerna. Det blev ett lustigt ljud när man åkte över skarvarna mellan plattorna.
Nästa cykel var min äldre brors avlagda lilla pojkcykel. Det var den som jag lärde mej cykla på riktigt på sommaren innan jag fyllde fem. Men tvåhjulingar fick vi bara använda på landet där vägarna var grusiga, gropiga och eländiga så det blev ganska många vurpor och skrubbade knän i början. Men det var inte så kul att cykla omkring på en pojkcykel när alla andra flickor hade flickcyklar så en dag fick jag för mej att jag
minsann skulle visa dom andra ungarna att jag faktiskt kunde cykla på en flickcykel. Jag lånade helt sonika och olovandes min mammas stoora cykel och trampade iväg för att stila för kompisarna. Det skulle jag inte ha gjort, synden straffar sig själv. Nerför backen for jag med en fart jag inte alls behärskade, ja backen va lång, men cykeln rullade ju av sig självt länge efteråt och till slut hamnade jag i den situationen att jag måste börja trampa den stora tunga cykeln. Jag lyckades väl få runt tramporna ett par tre gånger men så plötsligt låg det en sten ivägen som jag naturligtvis inte kunde väja för så det blev förståss kraschlandning. Gissa om jag gjorde illa mej! Men stolt som jag var så ville jag ju inte visa mig sjåpig så med mycke möda lyckades jag resa upp cykeln och släpa den hela vägen hem igen så inte mamma skulle märka att jag lånat hennes cykel. På natten efter så grät jag för att jag hade så ont men ingen kunde ju förstå varför för dom visste ju inte. Men efter ytterligare en dag och natt med gnäll och smärtor for dom med mej till sjukhuset där det konstaterades att jag brutit armen väldigt fult med påföljd att den gipsades och det inte blev någon mer cykling för min del på lång tid.
Nåja jag fick så småningom en egen cykel, en vinröd begagnad historia som var mera anpassad efter min storlek men den följde mej i ganska många år, ja det var ju bara att höja sadelstolpen allteftersom jag växte.
Sen dess har det funnits ett antal cyklar i mitt liv och många många cylelmil finns det i dom gamla benen.
Men för 44 år sen köpte jag min första bil och sedan dess har det knappt blivit någon cykling alls tills för
2 år sedan då jag flyttade till stan och köpte en ny cykel. Medger att det var ganska vingligt på dom första
turerna men cykla kunde jag även om turerna inte blev så långa.
Det blev en lång historia bara för att berätta att jag varit ute och cyklat i regnet som jag längtat efter i flera veckor. Iklädd shorts och t-shirt och sandaler cyklade jag medan regnet öste ner och det var såå skönt. Folk
glodde hukande under sina paraplyer och tyckte väl att jag inte va klok men vad gör det, jag njöt av regnet
och blev dyngsur förståss men det störde mej inte alls. Jag ville ju ut och känna på det efterlängtade regnet.
För övrigt kör jag stenhård LC igen efter att det blivit lite för mycket fusk ett tag. Men nu j****r vill jag se mera minus på vågen. Har stått still alldeles för länge.
Just nu känner jag mig: glad
|
|
