| |
|
Såhär är det.
Har efter en tids funderande kommit fram till att för mig är livet enbart att sitta av tid. Ungefär som ett fängelsestraff om du så vill. Skillnaden är väl den att i ett fängelse kanske man tränar, pluggar eller tuggar i sig kunskap, allt bara för att få tiden att gå eller för att göra tiden bakom lås & bom någorlunda meningsfull. För en dag blir de flesta trots allt fria.
Själv gör jag varken eller då jag är instängd på livstid.
26 år gammal, har aldrig haft en fast anställning, har aldrig haft semester, har aldrig trott på något eller någon, har aldrig haft ett regelrätt förhållande, har ingen hobby eller något intresse att brinna för och skulle inte bli ledsen om världen gick under imorgon.
Samtidigt är jag inte olycklig.
På ett sätt vore det möjligen bättre. Då skulle jag kanske vilja förändra saker och ting istället för att bara finna mig i hur allt har råkat bli och inte blivit.
Kanske upplever jag den enda sanna lyckan?
Just nu känner jag mig: Berusad
|
|
