Catch korta o tragiska liv!

Ja det här kommer att bli historien om Catch som är en blandning
mellan Kavkazskaja Ovtjarka/Schäfer. Han är nu 3 år o 4 månader.
Historien är i sig en förhoppning att personer som har tänkt sig
att köpa en sådan blandning kanske tänker sig för både en o flera
gånger. Jag gjorde inte det själv och det har orsakat både Catch
o mig en massa bekymmer. Speciellt Catch.

 

 

Jag har nu efter dessa år med Catch förstått att dessa två raser
är inte förenliga med varandra. Dom är helt i motsats till varann.
Nu är det tyvärr så att det säljs otroligt många av dessa blandningar
och till vanligheterna så omplaceras eller avlivas en alltför stor
del av dessa och det är för sorgligt. Många har det som förstagångshund
och det kan vara en katastrof i sig.

 

Och jag tycker att genom blandningen så får den Kavkazskaja Ovtjarkan
oförtjänt dåligt rykte. Eftersom Catch har fått så mycket utav
Ovtjarkan så kan jag lugnt säga att det är i grunden en underbar hund.
Men man måste VETA vad man har i kopplet.

Jag är en helt vanlig person utan några expertmeriter som ville ha en hund eftersom jag gick sjukpensionerad och hade massor av tid. Men naiv som jag var då får man inte vara. Man SKA (med facit i hand) kolla upp uppfödare och kolla lite på nätet och rådfråga hundfolk som kan dessa raser innan man bestämmer sig för en sån här blandning. Och svaret vet jag nu....blanda inte dessa raser. Hade jag vetat då vad jag vet idag så vete sjutton om jag hade köpt en valp.

 

 

 

Först av allt så vill jag påpeka att den här sidan kom till för att
jag trodde att jag kanske skulle bli tvungen att avliva honom.
Han är inte unik på något sätt eller att historien är speciell.
Utan jag ville tala om hur jag och Catch har lärt oss att leva
med varandra trots en massa okunnighet hos mig och om dålig
information av uppfödaren.

Det är min erfarenhet av den här blandrasen som jag vill skriva ner
och vad jag lärt mig och kanske någon vill ta till sig det här.
Jag är inte ute efter någon hämnd mot uppfödere eller dylikt uatan
rätt o slätt MIN ÅSIKT OCH MIN ERFARENHET.

Men jag vill gärna tillägga att efter kontakt med andra som har
halv- o helsyskon till Catch har besannat mina farhågor om en mängd
med omplaceringar och avlivningar på dessa blandraser.
Och det på grund av OKUNNIGHET.

Nu när jag sitter med facit ihand kan man tycka o tänka på ett annat
sätt. Mest ilska o sorg över att många av dessa blandisar inte blir
förstådda.

Så detta är *Historien om Catch* som JAG vill skriva. Det är BARA MIN
egen histora om hur JAG tycker och hur jag upplever livet med Catch ...
 en blandning mellan två stora hundar!! Som är så olika och enligt MIN åsikt INTE ska blandas. Livet som matte till Catch har lärt mig otroligt mycke.........det är det jag vill berätta med:

HISTORIEN OM CATCH!
DEN VACKRASTE HUND SOM FINNS!! :-))

 

INFO AV UPPFÖDAREN:

Lättlärd familjehund, en vilande hund som inte behöver schäferns
aktivitet! Inte så krävande, går att ha i lägenhet. Vid *busstreck*..
..stenhård *uppfostran*. Behövs ingen speciell hundvana. Barnkär...
m.m
 

Historien börjar i mars 2004 när jag hämtade en gudomligt härlig
*liten* valp. Jag hade haft två schäfrar innan och har i hela mitt
liv haft stora hundar omkring mig.
Men vad jag INTE visste var hur många skojare till uppfödare det fanns.
Så jag tog hem min *lättlärda familjehund* till Göteborg och där
skulle vi få det mysigt.
Redan efter ett par veckor började Catch att visa ett dominant beteende.
Han hoppade på varenda hund i sikte och klev upp på dom och *jufsade*.

Oj, vad många byxor som blev förstörda....han hängde i mina ben nästan
jämnt när vi var ute.
Sen var allting lugnt någon månad tills en dag högg mig när jag skulle
flytta på han märgben....hade han aldrig gjort tidigare. Men det hände
efter det att sambon hade backat när han morrade. Alltså vann Catch och
skulle pröva med mig oxå.

En dag stod vi på gatan i stort sätt.....mitt X ville inte ha Catch längre. Och frågan var nu.....vart tar jag vägen med en valp i en stad där jag inte hade någon att vända mig till eller att få bo hos, så jag blev tvungen att lämna tillbaka Catch till uppfödaren som skulle ordna för honom.

Saknaden efter Catch blev så enorm så jag kände att nu måste det hända något snabbt så jag kunde hämta honom tillbaka.
Så jag hyrde en stuga låååångt ute på landet och åkte direkt och hämtade Catch.

Det värsta i kråksången var att bonden jag hyrde av var hundhatare så Catch
fick va i långlina. Var väl inte som jag hade drömt om för Catch skull.

Under den tiden var Catch mest deprimerad och det va bara för mig att
så snabbt som möjligt komma  därifrån.

Jag hade min dator och genom den så kom jag i kontakt med annat hundfolk.
Och däribland så fann jag min nuvarande man Sture. Han hade då 5 schäfrar
och vi hade en massa gemensamt så Catch o jag flyttade till Sture i Skara.

Och vilket gudomligt härligt ställe. Ute på landet (fast nära Skara),
enskil väg och en otroligt stor trädgård med träningsplan för hundarna.
Sture + några andra hade en hundklubbstuga på tomten.
Kunde inte bli bättre.

Catch o Sture fann varandra på en gång och att se Catch så glad och
harmonisk efter tiden i lina var en fröjd att se. Han fick inte bara springa
utan han fick både lekkamrater (2 schäfertikar) och en massa andra
djur häromkring att titta på...*hmmmm*...titta va det ja :-)...snarare
sprang in till både kor o hästar och tyckte det va jätteskoj.
Men det tyckte inte ägaren till djuren *L*.

Jaaa, allt var frid o fröjd tills sensommaren o förhösten kom då Catch
helt plötsligt slog om och blev min skräck. Hans beteende gentemot mig
blev otäck. Så fort jag gick ut på gården och skulle göra något så
hoppade han på mig och tuggade ganska duktigt på mina armar och slet
sönder varenda jacka jag ägde. Släppte jag ut honom från hundgården
så det första som hände var att han flög på mig. Satt jag i rabatterna
så gjorde han likadant. Till slut va Sture tvungen att vara ute med
mig så han kunde ropa till sig Catch.
Var något av det här mitt fel????....ja, förmodligen eftersom jag inte
hade den kunskapen om honom som jag borde ha haft.
Tre månader gick och han var likadan tills en morron då han hoppade upp
på mig när jag sov.
Men då blev jag så ursinnigt arg så jag vände mig om och gav han en rak
höger. (Nu vet jag att med Jarkan ska man vara lugn).
Men det hjälpte.
Han o jag har inte haft ett enda problem efter det. Nu är jag hans ledare,
punkt slut. Men sen vet jag mycke mycke mer om hur han fungerar.

Så åter gick det en tid då allt var lugnt igen. Inga större problem hade
vi med Catch. Det ska tilläggas att under den här perioden så hade jag
kontakt till o från med uppfödaren till Catch. Jag berättade för honom
om mardrömstiden jag hade haft med Catch och då sa han att Jarkorna måste
veta vem som är ledaren redan från det dom är små. Det gäller säkert alla
hundar och inte bara Jarkorna. Men han berättade aldrig hur *vassa* dom
kan bli om man inte vet hur man ska behandla dom.