Gudrun

Nickans Cherté "Gudrun"
1993-03-10 -- 2006-07-29

************

Gudrun
Cicki Dalarud

Ja, så var det då dags igen, visserligen 4 år sedan sist, men sådana här sorgliga dagar skulle kunna få komma mycket mer sällan än så. Och man undrar ännu en gång varför man har hund. Svaret på den frågan, när man fått lite distans på det hela, borde vara att det helt enkelt är värt det. Sådana här dystra tider är det bara lite svårt att se det med klara ögon. Gudrun blev hela 13 ½ år gammal, och man tycker att man borde vara förberedd på vad som snart ska ske, men det går tydligen aldrig att vänja sig vid denna stora smärta som det innebär att förlora sina älskade vänner och familjemedlemmar. Visst har vi pratat om det flera gånger när man såg att Gunsan blev "skröppligare" i sin gamla kropp. Men när det sedan inte finns någon återvändo, utan vi som hundägare måste ta det slutgiltiga beslutet om att låta Gudrun få somna in, så blir ju inte sorgen och den otroliga saknaden mindre bara för att man har försökt att förbereda sig en aning.

Vad en sådan väldigt speciella briarddam som Gudrun har betytt för oss i dessa 13 år, går inte att beskriva med några korta meningar, men alla som har lärt känna henne under årens lopp håller nog med om att hon var inte som någon annan. Hon var nog varken den vackraste eller mest meriterade briarden som vi haft i vår ägo, men förmodligen en av de charmigaste och mest speciella. Hon gjorde allt på sitt alldeles egna och särskilda sätt, och hejades alltid på av sin trogna husse.

För framförallt så var hon husses tjej från första stund, både hemma och i många år även på jobbet. Varje morgon (trots att hon var så extremt morgontrött), så skulle hon vara med när husse for till jobbet. Ända tills en dag för några år sedan, då hon helt plötsligt en morgon bestämde sig för att det fick vara nog, och att hon skulle bli pensionär och stanna hemma med de andra hundarna. Och så blev det, för Gudrun fick nästan alltid göra som hon ville för sin husse. Det vet alla som har sett dom två på lydnadsplanen någon gång, det kunde vara rena cirkusuppvisningen emellanåt när det begav sig, då varken domare eller publik kunde stå upprätt för alla skratt som damen bjöd på. När husse övegick till agilitysporten med Gunsan, så hade hon funnit sitt rätta element, för där fanns det ju gott om hopphinder, vilket var Gudruns stora passion, att hoppa. Någon frågade oss när Gudrun var ung, om hon möjligvis var uppfödd på tennisbollar? Hon sprang aldrig rakt fram, utan studsade mest upp och ner, i ren glädje över att få hoppa. Hemma hos oss, så har hon varit den lugna, snälla damen, som uppfostrat och lekt med nya valpar som kommit in i familjen. Hon har aldrig sett ut att vilja vara den som bestämmer i hundflocken, men på något vis så har de flesta andra hundar haft en väldig respekt för henne. När Arne och Dimma gick bort för några år sedan, och hon blev ensam kvar, så var det som att hon också dog en smula. Hon blev så gammal på bara några veckor, men bara vi fått hem Siri till oss så var det som att hon levde upp igen. Och hennes sista år hos oss, blev lyckliga tillsammans med hennes nya lilla vän Siri, som hon såg ut att uppskatta mycket.

Farväl våran alldeles speciella vän, vi glömmer dig aldrig.

/"pappa", "mamma" & Siri

**************************

Till Gudruns minne

En värdig gammal dam har slutat sina dagar
och "pappas flicka" finns inte mer.
Så sorgligt grymma är jordelivets lagar
att de som blir kvar ingen mening ser.

Gudruns liv blev dock ovanligt långt och rikt
med specialiteter som agillity och vaktuppdrag.
Vid husses sida var platsen för henne vikt
och oftast pigg på aktiviteter av diverse slag.

Husses trofasta arbetskompis periodvis hon var
och trots sin morgontrötthet beredd till jobbet fara.
Bara inte den välfyllda matskålen glömdes kvar
för då skulle dagen helt förstörd vara.

Till livets absoluta glädjeämnen hörde maten
så aktiviteter i köket måste noga kontrolleras.
Speciellt vad familjen skulle få på faten
för kanske kunde något litet utportioneras.

Hos mormor kunde i bästa fall godis vankas
men om inte familjen i övrigt var med
då kunde intet på henne klankas
om med ett skutt över staketet hon skred.

Till hemmet med bestämda steg hon sprang
för tänk om dom andra därhemma var.
Så tillbaka hem det bar likt en bumerang
för på detta måste hon få ett svar.

Flera nytillskott i familjen hon uppleva fick
valpar som med tålmodighet fostrades
men också avsked ta när Arne och Dimma gick
och till högre och sällare jaktmarker lotsades.

Efter ett långt liv nu Gudrun välförtjänt vila får
och aldrig ska hennes unika personlighet glömmas.
Till henne våra tankar med sorg och saknad går
men tillgivenheten ska i våra hjärtan för alltid gömmas.

Tack för Din tid på jorden - Hälsa Arne och Dimma!

Författare: "Mormor" Siv

***************************