Handkviltare som arbetar ute på gatan. Tillverkningen av täcken sker snabbt. Så pass snabbt att jag berörs av tillvägagångsättet. Rawalpindi 2004.
Många resor har det blivit till Pakistan som ligger i Asien. Intressanta, men vansinnigt tröttsamma vistelser har det blivit genom åren, men som jag ändå aldrig skulle vilja vara utan.
Flygresorna till huvudstaden Islamabad var mycket bekvämare förr om åren då man tog sig från Landvetter via Kastrup och till Islamabad. Då gick det direktflyg från Kastrup till Islamabad som tog lite över 6 timmar.
Idag är det sannerligen andra rutter som gäller. Idag tar det över 20 timmar för att ta sig dit. När man väl är framme på den varma flygplatsen bryter man nästan ihop av trötthet (därför att jag inte är någon ungdom längre). Från Landvetter till Bryssel där man får trava och gå långa vägar för att komma fram till rätt gate. Väl på flyget som tog oss till "Abu Dhabi" som ligger ute i öknen i ett arabland. Resan tar 7½ långa timmar, det är oerhört trångt i Etihad's flygplan. Många turister från Europa plus fint folk, högfärdiga engelsmän som ska ner och sola sig på Abu Dhabis stränder reser samtidigt.
- ABU DHABIS flygterminal är fin.
PÅ Flygplatsen i Islamabad möts man av en illaluktande doft mitt i natten, som jag känner igen så väl när vi tog oss ur den stora terminalbyggnaden. Ljuden känner jag också igen, fast de är inte alls välkomna i mina öron. Visselpipor, Rikshaw, högljudda människor och bilar som tutar oavbrutet natten igenom. Den kvalmiga luften gör mig torr i halsen men det har man absolut inte tid till att tänka på här då när de efterhängsna tiggarna alltid samlas i klungor efter oss. Det är alltid lika frustrerande att behöva ha dem invid sig, ibland mycket nära sig. När tjatproceduren om pengar är över kan man sätta sig i det nedslitna baksätet på den ynkliga taxibilen som ska ta oss till bostaden som ligger någonstans i huvudstaden Islamabad.
Gatlyktorna lyste svagt i nattens sena timma. Det låg en dimma av äcklig rökdoft över hela staden, det luktade förfärligt illa. Därför att människorna här har ingen sophämtning som vi har hemma i mitt ombonade land, här bränner man skräpet som kommit till under dagen mitt på natten då vinden och människorna har avlägsnat sig. Som sagt, det tutas något förfärligt här i detta land. Tutandet från bilar och bussar i Asien har inte riktigt samma funktion här som hemma i Sweden. Om man inte har tutat före en eventuell krock, så är man alltid skyldig till olyckan. Därför tutas det så förbannat, likt en försäkring.
Restaurangerna är fortfarande öppna och några medelålders män halvligger på stolarna. Lysrören som sitter längs utmed träden brukar skifta i färg, en rolig kontrast till våra tjusiga nattbelysningar där hemma. Man kan aldrig sluta upp med att jämföra skillnaderna. Vägbelysningen tar plötsligt slut och fram kommer vapnen ur var mans byxben. Pistolen laddas om för att återgå till byxlinningen på männen. Här vet man aldrig vad som kan hända? Kör man ensam mitt i natten här, så får man faktiskt skylla sig själv.
Åsnorna vilar för en gång skull, de möter inte upp oss på gatan den här gången. Men det gör poliserna. Motorhuven ska öppnas för att poliserna ska försäkra sig om att vi inte har en bomb där. De lyser mig rätt i ansiktet med den starka ficklampan, det känns mycket kränkande, samtidigt som jag förstår att det måste göras.