Hedemorahönan

Hedemorahönan är den nordligaste av de bevarade svenska lantraser (avseende höns). Hönsen är mycket härdiga på grund av sin täta och dunrika fjäderdräkt. Underullen är väldigt tät och tjock. Den är härdig, tuff och lugn med en skojig karaktär, medelstora till storleken och med en god ruvlust. De har enligt berättelser funnits i Hedemoratrakten så länge man kan minnas, och de utgör vår nordligaste lanthönsras. De var mycket nära att försvinna på 1970-talet, då de allra flesta av våra gamla lanthöns blev korsade med värphybider. 1982 hittades en "ren" besättning i Trollbo i Dalarna av Viola Forsberg i Sandviken, och alla nuvarande genbanksdjur härstammar från denna besättning. Den bevaras nu oförädlad i genbank av Svenska Lanthönsklubben.De finns i många olika färgvarianter; olika kombinationer av svart, vitt, blått och vild/vete. Också färgen på kam, näbb och ben varierar, ofta med inslag av svart eller blått. Fjäderdräkten är mycket tät och dunig; förmodligen en anpassning till det nordliga klimat de levt i.Låren är så väl befjädrade, att det ser ut som om de har stora duniga byxor på sig. Hos vissa djur är även benen befjädrade, men detta är lite ovanligare. Benen är relativt korta. En annan anpassning som förmodligen gjort dem härdigare mot förfrysningar är att de har låg kam. Dessa höns räknas som medelstora, men deras runda form och rika fjäderdräkt gör att de ser tyngre ut än vad de verkligen är. Hönorna väger 1,5 till 2 kg enligt rasramen, och tupparna väger 2 till 2,5 kg, ibland lite mer.Hedemorahöns är ofta mycket trevliga, lugna och orädda. De har god ruvförmåga (ca 30-40% vill ruva om de får), och de är mycket goda mödrar, som tar väl hand om sina kycklingar. En icke ruvande höna lägger omkring 150 ägg per år, och äggen väger 50 - 55 gram och skalfärgen är ljust brunaktig.