Pianoackord, pianoskalor, toner mm   -> 


Hovnorets Hedemorahöns


Genbanken


Rasen kan symboliseras med ett ägg, där gulan är genbanken. I vitan kan andra delar av rasen utvecklas åt olika håll, och utanför skalet fritt korsas med andra raser, utan att detta äventyrar bevarandet, eftersom gulan finns kvar.
Genetiskt material kan gå från gulan och ut, men inte åt andra hållet. Tillät man inkorsning och radikalt förändrade avelsmål inom genbanken skulle det snart bli pannkaka av alltihop.

 

I den mån man sprider eller medvetet förändrar en lantras måste alltid en så långt som möjligt oförändrad baspopulation behållas. Ofta benämns en sådan baspopulation som rasens genbank.

Varför finns det genbanker?

Varje land har enligt Riokonventionen (FN) ett ansvar för att bevara landets ursprungliga husdjursraser. Jordbruksverket är ansvarsmyndighet för bevarandet av de raser som uppfyller dessa kriterier. De som anses bevaradevärda kallas svenska lantraser. Härstamningen måste också vara dokumenterad vilket den är inom genbanken. Eftersom en lantras måste bevaras med variation i färg och utseende går det inte att enbart titta på ett djurs utseende och därmed avgöra rastillhörighet. Skulle rasen standardiseras till utseendet bevarades den inte eftersom den alltid har varierat. Jordbruksverket har givit Svenska Lanthönsklubben updraget att bedriva genbank för de svenska lantrasfjäderfäna.

 

Hur det började

Först under de senaste årtiondena har man börjat inse de gamla lantrasernas betydelse. En lantras är oförädlad och har funnits i en viss miljö så länge att den hunnit anpassa sig till lokala förhållanden. I vårt land har man hållit husdjur sedan bondestenåldern för 4000 år sedan. Höns har funnits i 2000 år. De restbestånd av den gamla lantrashönan som under senare tid har återfunnits har sina rötter i dessa ursprungliga tamhöns.

Lokal raser av lanthöns

Öar och gränsbygder har en isolerande effekt på husdjursbeståndet. I flera sådana trakter har de gamla husdjurstyperna bevarats och återfunnits. Möjligen kan några fler stammar återfinnas men vi räknar i dag med 6 olika lokalraser av lanthöns. Den nordligast anpassade rasen är hedemorahönan. Karakteristisk är den dunrika fjäderdräkten som gör henne extra lämplig för kallt klimat. Olika ö- former finns i orust-, gotlands-(Fårö), och ölandshönan. Från Skåne har vi två representanter: Den lilla anspråkslösa åsbohönan från skogsbygden och den större, lite sävligare sydskånska blommehönan från den rikare slättbygden.

Klimat, sjukdomsbild, jordmån och fodertillgång har genom åren format de lokala lantraserna. De går alla utmärkt att hålla under fria och naturliga förhållanden över hela landet, men gör sig naturligtvis bäst i så ursprunglig miljö som möjligt. Hedemorahöns i norr och skånska blommehöns i söder.

 

Lantrashönsens förnämsta egenskaper är härdighet, förnöjsamhet, stor motståndskraft mot sjukdomar och naturligt beteende. (Foto: Ronny Olsson)

De minsta raserna är åsbohönan och orusthönan där hönorna väger 1,0-1,5 kg. Till mellangruppen hör hedemorahönan och ölandshönan med 1,5-2,0 kg. Tyngst är gotlandsoch blommehönan med 2,0-2,5 kg, blommehönan i bland något större. Tuppen överstiger vanligen hönan i vikt med 0,5-1,0 kg.

Som andra lantraser är deras förnämsta egenskaper härdighet, stor nedärvd motståndskraft mot sjukdomar, förnöjsamhet och naturligt beteende. De för sig och värper rimligt bra på inhemskt foder. Lantraserna har emelletid svårt att mäta sig med dagens värphönshybrider eller broilers om man blott ser till äggproduktion eller tillväxt. På stallbacken, som frigående och naturligt hållna höns kan de emellertid vara konkurrenskraftiga. Eftersom värpningsintensiteten är relativt låg jämfört med moderna hybrider behöver inte proteinhalten i fodret vara så hög som i konventionellt värphönsfoder.

Lantrashönsen håller sig friska och funktionsdugliga flera år längre än värphybriderna vars vanligaste dödsorsak är äggledarinflammation.

Avelsurval

Generellt kan sägas att de lokalraser som är de bästa värparna (blomme- och ölandshöns) också är de sämsta ruvarna. De som besitter de bästa faders- och modersegenskaperna (åsbo-, gotlands och hedemorahönsen) värper i de flesta fall något sämre. Detta beror inte på någon slump utan visar bara hur svårt det är att kombinera flera önskvärda egenskaper inom en ras. Yttre egenskaper beror ofta på några få arvsanlag. Inre egenskaper som värp- och ruvförmåga har visserligen en statistisk påvisbar arvbarhet men är beroende av komplicerade genkombinationer. Genom åren, främst under slutet av förra århundradet, framkorsades runt om i världen massor av hönsraser som alla sades kombinera en rad extremt goda egenskaper. Till de mer lyckade hör plymouth rock, new hampshire och rhode island som fortfarande på sina håll används för hybridavel av värphöns och broilers, men ingen av dem höll riktigt vad som utlovades.

Man kan inte få allt i en och samma ras. Ett vettigt avelsurval i en oförädlad lantrasflock kan ge de marginella justeringar av egenskaper som var och en önskar.

Odlarens enskilda önskemål har alltid styrt lantrasernas utveckling. Att stirra sig blind på enskilda egenskaper vid avelsurvalet leder bara till att andra viktiga egenskaper försämras eller går helt förlorade. En försvunnen gen kan aldrig återskapas.

Man eftersträvar ibland att alla individer inom en ras skall vara så lika utseendemässigt som möjligt. För smådjur, inklusive höns, fins sportodlare som ägnar sig åt färgformalism. Detta måste undvikas och sunt bondförnuft fortfarande styra när vi väljer avelsdjur. Ingen hönsgumma var förr så dum att hon gick ut i sin hönsgård och nackade sin bästa värp- eller ruvhöna bara för att den hade "fel" färg på några fjädrar. En naturlig hönsflock måste fungera som helhet. Här duger det inte med specialraser som enbart är utseendemässigt enhetliga, kan värpa 300 ägg om året eller uppnå en slaktvikt av 2 kg på 6veckor.

Bevara lantraserna

Det finns flera anledningar att bevara våra inhemska lantraser; kulturella, vetenskapliga och ekonomiska. Säkert kan lantraserna redan i dag få stor betydelse för de producenter som väljer den naturliga vägen. Kortsiktigt torde de kunna vitaliseras och stärkas genom hybridavel. Tänkvärt är dock att det inte kan framtagas några hybrider om inte raserna parallellt hålls rena och i fråga om lantraserna också att anpassningen inom säkra genbanksbesättningar får möjlighet att fortskrida.

Intresset för att hålla och hjälpa till med bevarandearbetet av de gamla lantrashönsen är stort men ännu behövs fler jordnära uppfödare och bevarare, innan de åter är spridda och allmänna över hela landet.

Lantrashönsen har sin givna plats i det ekologiska lantbruket och utgör en resurs i det kretsloppssamhälle som förr eller senare måste ersätta dagens.

 

Källor

Skrift av jordbruksverket

Svenska Lanthönsklubben/


En länk till en Pdf fil på Jordbruksvärket där allt ang detta med lantraser i genbank förklaras på ett bra sätt.

http://www2.sjv.se/webdav/files/SJV/trycksaker/Pdf_ovrigt/ovr142.pdf

En avhandling ang hedemorahönan på SLU av Anna Bergfeldt

 Avhandling av Anna Bergfeldt på SLU