| |
|
Praktisk familjelivsorientering
Härom veckan hoppade jag på ett litet projekt: Barnkalasarrangemang! Föga anade jag i början, när jag tackade ja till jobb erbjudandet vad det egentligen innebar. (jag, moi, blev headhuntad...speciellt utvald..the chosen one!)För mig var det här en fantastisk möjlighet att praktisera familjeliv! Och att organisera...jamen, hey; that´s my job!
Första dagen la vi upp visionen för projektet/ arrangemanget, jag och teamledaren. Det var en av oss som besatt all formell kompetens i ämnet. Allt var möjligt! Det var en härlig tid!!! Temat för i år var: TIVOLI!
Ganska snabbt gjorde sig verkligheten påmind och vi hade väl i ärlighetens namn inte helt lätt att få byggtekninkerna med på tåget. Själva byggmästaren var tvungen att lönearbeta till långt in på nätterna, och sen lämnade han landet. Undrar om jag någonstans i det här skedet borde ha kastat in handduken?
Så, med anleding av ovan nämnda orsak vi fick litegrann anpassa våra idéer efter den mängd av arbetskraft som fanns att tillgå, vi hade väl lite kort om material också kan jag tillstå. Annars hade vi ordnat med hemgjort chokladhjul... Nåväl. Visionen var klar och det var dags att skrida till produktion.
Dagen efter förvandlades vi till en liten men taggad inköpsavdelning. Vi vägde, mätte, tänkte, böt. Vi beprövade, förkastade och gjorde det som varje inköpsavdelning med aktning bör göra i slutändan; köpte inte första bästa, vi köpte det sista. Vi köpte det kollijoks som var närmast till hands när vi liksom inte hade mer ork kvar utan helt enkelt sket i vad fan som hamnade i inköpskorgen.
Den tredje dagen, då var vi extra målinriktade och fokuserade. Vi städade först, och sen skräpade vi ner igen. (Logiskt!)Vi lusade ner festlokalen med ballonger och dylikt. Allt skulle vara osymetriskt och jag förstod ingenting! Ibland undrade jag vad Lulu Carter sagt om hon sett allt.
Vi tillverkade saker och var riktigt i gasen där ett tag. Vid några tillfällen var det till och med viktigt att saker var symetriska, i de lägena mådde jag mycket bra. Förnämligt till och med.
Dag nr fyra.
Jag är en fredlig typ. Jag förordar ickevåld.
För mig är mellanmänskliga möten någonting av det vackraste och viktigaste som finns i vårt universum.
Mot min vilja förvandlades jag till en birtdaypartymachine. Här gällde det att handla snabbt, rådigt och rädda det som räddas kunde. Ingen fick bli upprörd! Ingen fick bli besviken! Och nåde den som förblev osockrad. Tiden var utmätt och loppet skulle springas.
Det fanns andra vuxna i närheten, de var hjälpsamma. De förklarade ibland vad som hände (jag hade bitvis svårt att förstå det kontex jag befann mig i), och de kom med glada tillrop.
Mycket var helt utom kontroll, det mesta faktiskt.
Halvmetersfigurerna verkade glada, det var bra.
Några av de vuxna verkade ha skärmat av sig från verkligheten, det riktade liksom blicken långt bort i fjärran och lät den stanna där. Jag fick upp bilder från filmen Gökboet framför mitt inre...
När allt var över undrade jag vad det var jag just varit med om. Än idag kan jag inte riktigt förstå, men en timme efter att sista familjen lämnat föreställningen sov jag och de övriga i de operativa styrkorna.
Vi valde att lägga ut städningen på entreprenad, till byggmästaren som så lägligt anlände till bygnaden i nära anslutning till att stormningen var över.
Jag tänkte dock, trots denna traumatiska upplevelse, be att få medverka vid nästa års event också. Men jag undrar; Hur skulle det vara med ett annat tema då? Här kommer några förslag:
"TYSTALEKENBÖRJARNU", "VI ÄR ALLA LAMA", "PÄRLPLATTOR RULAR" eller varför inte; "JAG VILL OCKSÅ GIPSA BÅDE BEN OCH ARMAR"?
Just nu känner jag mig: glad
|
|
