| |
|
Något nära intill, kanske.
Det är nog mer som ett desperat skrik in i ensamheten som om du lämnade mig nu som jag hörde en annan nolla på radion sjunga, det är nog mer att ta steget från drömmen till verkligheten och det är nog ingenting, nej det är nog ingenting. Men det är som att glömma ett varningsljus och få hela världen att stanna upp och just tänka till. Ja, det vore nog fan någonting. Det är just det som är problemet vi tänker för mycket, vi tänker nog bara för mycket på vad vi skall göra, men vi gör aldrig det. Vi sitter i våran gungstol säg sådär 80 bast och tänker tillbaka på vad fan vi inte gjorde och kanske så ångrar vi dem saker vi gjorde, men vafan.. vi gjorde dem, vi skapade rykten, vi blev ökända kanske även kända till och med utan ö:et framför själva stavelsen. Men nej, nu har jag fått nog, imponera? på vem. jag imponerar bara på mig själv och får ett väntat svar som "vad sa jag" från hälften av den andra befolkningen på andra sidan stad. som ett skumt kvarter man egetligen inte skall träda in i, men faror lockar väl alla så man tänker, äsch va fan jag gör det, jag glider, ja tack en grogg till och jorden snurrar just för dig, som ett snabbt skott i pannan vaknar du upp nästa morgon, det är en annan dag, och vad har du gjort för att ångra allt du levde för igår, jotack, en samling folk som står knackades i huvudet på dig, somliga står och ruskar skit i hörselgången på dig men vad vet dem om livet om dem inte levt det som vi,som jag, som du. Och vem är dem att döma när dem aldrig vandrat i dina högar av för höga skor till ett nedslitnande av låghet. Nej, det spelar ingen roll för dem egentligen. för dem kommer alltid minnas dumheterna med dig, och om du har tur tar du hem ett och ett annat hjärta ikväll, igår, idag och kanske innan lunch, men knappast. Det är som att leta efter en nål i en höstack, du behöver bara en jävla tur bönan, och kanske en och en annan morgonrock som någon souvenir från något hotell som skapar det där " I did it once an for all" och nu så far jag härifrån, jag tog er med storm och jag kommer så småningom kanske dra med er i orkanen med men inte än, jag behöver den mer än erat skitprat. Nu tar nästan texten slut och här sitter man med sin kopp kaffe som aldrig fick rinna ut. Okej, mitt första bloggskrivande, hallelulja.
Just nu känner jag mig: tillfredsställd
|
|
